gons kopp eller ur allas koppar, varigenom man skulle ha sparat en kopp te och ändå fått te nog!
Det kunde nu emellertid icke hjälpas, att tebrickan kom in med sju koppar och smör och bröd i samma proportion. Mrs Bardell utkorades enstämmigt till ordförande, och sedan mrs Rogers hade tagit plats vid hennes högra och mrs Raddle vid hennes vänstra sida, försiggick målet med största munterhet och gamman.
»Vad det ändå är härligt på landet!» suckade mrs Rogers. Jag skulle nästan önska, att jag alltid finge leva där.»
»Åh, det skulle ni snart tröttna på», svarade mrs Bardell något hastigt; ty med avseende på de rum, hon hyrde ut, var det icke rådligt att uppmuntra dylika åsikter. »Det skulle ni snart tröttna på, mrs Rogers.»
»Jag skulle tro, att ni är alltför livlig och eftersökt för att vara nöjd med landet, min fru», sade lilla mrs Cluppins.
»Ja, kanske att så är, kanske att så är», sade hyresgästen i första våningen.
»För ensamt folk, som ingen bryr sig om eller visar uppmärksamhet, eller som blivit sårade i hjärtat eller dylikt», anmärkte mr Raddle, i det han samlade en smula munterhet och såg sig om, »kan landet vara gott nog. Landet passar för sårade hjältar, som man säger.»
Av allt vad denne olycklige man kunde ha sagt skulle varje annan anmärkning ha varit att föredraga. Mrs Bardell brast naturligtvis ut i tårar och bad ögonblickligen att bliva förd från bordet, varpå hennes älsklige son även började att ömkligen snyfta och gråta.
»Skulle någon människa kunna tro, madame», utbrast mrs Raddle, i det hon häftigt vände sig om till hyresgästen i första våningen, »att en hustru kan vara gift med en så omanlig varelse, som såsom han varenda timme på dagen hånar en kvinnas känslor, madame?»
»Min söta vän», invände mr Raddle, »jag menade ingenting därmed, min ängel.»
»Jo, du menade något därmed!» upprepade mrs Raddle med djupt förakt. »Gå från mina ögon. Jag kan inte uthärda att se dig, ditt odjur!»
»Du får inte bli så häftig, Mary Ann», tog mrs Cluppins till orda. »Du måste verkligen bruka ditt förstånd, min vän; men det gör du aldrig. Gå nu ut, Raddle, så är ni snäll; annars gör ni bara det ända värre.»
»Det är bäst att ni dricker ert te för er själv, sir», sade mrs Rogers och använde åter luktvattenflaskan.
Mrs Sanders, vilken efter vanan hade mycket brått med brödet och smöret, uttryckte samma tanke, och mr Raddle drog sig tyst och stilla tillbaka.
Ovanpå detta fick man ett fasligt besvär med att hissa unge herr Bardell, som var tämligen bastant för att ligga i famnen, upp i sin mors armar, under vilken operation han kom med sina stövlar på tebordet och åstadkom någon oreda bland kopparna. Men de slags svimningar, som äro så smittsamma bland damer, räcka sällan länge, och då han därför hade blivit vederbörligen kysst och fuktad med tårar, bemannade sig mrs Bardell, satte honom ned igen, undrande över att hon kunde vara en sådan fjolla och slog i mera te.
I detta ögonblick hördes ljudet av vagnshjul och damerna sågo strax därefter en hyrvagn hålla vid trädgårdsporten.
»Flera gäster!» sade mrs Raddle.
»Det är ju mr Jackson, den unge mannen från Dodson och Foggs!» utbrast mrs Bardell. »Kors i alla dar, mr Pickwick skulle väl aldrig ha betalt skadeståndet!»
»Eller erbjudit äktenskap!» sade mrs Cluppins.
»Det var förskräckligt vad den där herrn sölar!» sade mrs Rogers. »Varför skyndar han sig inte litet mera?»
Just som damen yttrade dessa ord, vände sig mr Jackson bort från vagnen, där han hade växlat några ord med en sluskigt klädd karl med svarta damasker, som just nu steg ut ur vagnen med en tjock askkäpp i handen, och begav sig bort till det ställe, där damerna sutto, i det han strök sitt hår åt sidan under hattbrättet, medan han närmade sig.
»Vad står på? Har någonting hänt, mr Jackson?» sade mrs Bardell ivrigt.
»Åh nej, just ingenting, min fru», svarade mr Jackson. »Hur står det till, mina damer? Jag ber om ursäkt, mina damer, för att jag tränger mig in så här — men lagen, mina damer — lagen går framför allt.»
Med denna ursäkt log mr Jackson, gjorde en omfattande bugning och gav sitt hår en annan riktning. Mrs Rogers viskade till mrs Raddle, att han verkligen var en elegant ung man.
»Jag hörde mig för vid Goswell-Street», fortfor mr Jackson, »och då jag hörde av pigan, att ni var här, tog jag en
