Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vagn och for hit. Mina principaler önska att ni genast måtte komma in till city, mrs Bardell.»

»Åh, kors i Herrans namn»» utbrast denna dam och ryckte till vid denna plötsliga underrättelse.

»Ja», sade Jackson och bet sig i läpparna. »Det är en mycket viktig och angelägen sak, som för ingen del får uppskjutas. Det sade Dodson uttryckligt till mig, och Fogg sade detsamma. Jag har därför behållit vagnen för att köra er tillbaka i den.»

»Så märkvärdigt!» utbrast mrs Bardell.

Damerna voro ense om att det var högst märkvärdigt, men voro på samma gång av den enhälliga åsikt, att det måste vara någonting högst viktigt, då Dodson & Fogg annars icke skulle ha skickat bud, och vidare, att hon genast borde begiva sig till dem, då saken var trängande.

Det låg någonting stolt och viktigt uti att ens sakförare ville tala med en i en sådan utomordentlig hast, som ingalunda var mrs Bardell obehagligt, i synnerhet som det med skäl kunde antagas, att det skulle höja hennes anseende i hennes hyresgästs ögon. Hon log en smula tillgjort, låtsade som om det vore helt förtretligt och kom omsider till den slutsats, att hon väl måste begiva sig av.

Mrs Sanders, mrs Cluppins och Tommy, som efter avtal skulle följa med mrs Bardell, bröto följaktligen upp, medan de andra stannade kvar under mr Raddles beskydd.

»Isaak», sade Jackson, i det mrs Bardell gjorde sig i ordning att stiga upp, och såg på karin med askkäppen, som satt på kuskbocken och rökte en cigarr.

»Ja.»

»Det här är mrs Bardell.»

»Åh, det visste jag för länge se'n», sade karlen.

Mrs Bardell steg in, mr Jackson steg in efter henne, och så bar det av. Mrs Bardell kunde icke låta bli att grubbla över vad mr Jacksons vän hade sagt. Sluga varelser, de där advokaterna! Det är förskräckligt huru de kunna taga rätt på vilka folk äro!

»En ledsam historia den här med mina principalers omkostnader, inte sant? sade Jackson, då mrs Cluppins och mrs Sanders hade fallit i sömn; — »jag menar er kostnadsräkning.»

»Ja, jag beklagar mycket, att de icke kunna få ut den», svarade mrs Bardell; »men om ni jurister göra sådana där saker på spekulation, få ni väl också finna er uti att göra en förlust då och då.»

»Sedan domen hade fallit, gav ni ju dem skriftlig förbindelse på den summa som rättegångskostnaderna uppgingo till?» sade Jackson.

»Ja bara för formens skull», svarade mrs Bardell.

»Ja visst», sade Jackson torrt; »bara för formens skull. Endast och allenast för formens skull.»

De åkte vidare, och mrs Bardell somnade. Efter en stund vaknade hon av att vagnen stannade.

»Bevare mig, äro vi nu framme vid Freemans Court.» sade damen.

»Vi fara inte alldeles så långt», svarade Jackson. »Var god och stig ur.»

Mrs Bardell, som ännu inte var fullt vaken, gjorde så. Det var ett underligt ställe — en stor mur med en port på mitten och en brinnande gaslåga innanför.

»Var så go'a och stig ur nu, mina damer!» ropade karlen med askkäppen, i det han tittade in i vagnen och ruskade mrs Sanders för att få henne vaken.

Sedan mrs Sanders väckt sin vän, steg hon ur. Mrs Bardell, som stödde sig på Jacksons arm och förde Tommy vid handen, hade redan kommit in i portvalvet. De följde efter.

Det rum, i vilket de kommo in, såg ännu underligare ut än portvalvet. Det stod många karlar där, och de stirrade så förskräckligt.

»Vad är detta för ett ställe?» frågade mrs Bardell och stannade.

»Bara ett av våra offentliga kontor», svarade Jackson, i det han hastigt sköt henne in genom en dörr och vände om huvudet för att se om de andra fruntimren följde efter. »Passa nu på, Isaak!»

»Ska ske!» svarade karlen med askkäppen. Dörren föll tungt igen efter dem, och de gingo utför en liten trappa.

»Här äro vi nu äntligen. Allt som det ska vara, mrs Bardell!» sade Jackson och såg sig triumferande omkring.

»Vad menar ni?» frågade mrs Bardell med klappande hjärta.

»Bara det här», svarade Jackson och drog henne litet avsides; »men bli inte rädd, mrs Bardell. Ingen kan vara mera finkänslig än Dodson, min fru, och ingen mera människoälskande än Fogg. Det var deras plikt som affärsmän att häkta er för de där omkostnaderna, men de ville på samma gång gärna så mycket som möjligt skona edra