känslor. Vilken tröst måste det inte vara för er att tänka på huru det blivit utfört! Det här är Fleetfängelset, madame. Jag önskar er godnatt, mrs Bardell. God natt, Tommy!»
I det Jackson skyndade bort i sällskap med mannen med askkäppen, förde en annan karl, som under tiden hade stått och sett på med en nyckel i handen, den bestörta gumman bort till ännu en trappa, som förde upp till en dörr. Mrs Bardell skrek häftigt, Tommy tjöt, mrs Cluppins ryste och mrs Sanders skyndade utan vidare omständigheter sin väg. Ty där stod den förorättade mr Pickwick, som njöt sin vanliga dosis aftonluft, och vid sidan av honom Samuel Weller, som, då han fick se mrs Bardell, med gäckande vördnad tog av sig hatten, medan hans herre harmset vände sig om på klacken.
»Genera inte kvinnan», sade vaktknekten till mr Weller; »hon kommer just nu hit.»
»Som fånge?» sade Sam och satte åter hastigt på sig hatten. »Vem är det som satt in henne, och varför? Tala ur skägget, min gubbe lilla!»
»Dodson & Fogg», svarade karlen. »Häktad för accepterad kostnadsberäkning.»
»Hör nu, Job, Job!» ropade Sam, i det han skyndade in i gången. »Spring till mr Perker, Job; han måste strax komma hit. Jag väntar något gott av det här. Det var kostligt! Hurra! Var är husbond'?»
Men det kom icke något svar på dessa frågor; ty Job hade i samma ögonblick, som han fick veta sitt ärende, sprungit sin väg i vild fart, och mrs Bardell hade svimmat på fullt allvar.
FYRTIOSJUNDE KAPITLET
ÄR HUVUDSAKLIGEN ÄGNAT ÅT AFFÄRER OCH DODSON OCH FOGGS TIMLIGA FÖRDEL. MR WINKLE UPPTRÄDER ÅNYO, UNDER UTOMORDENTLIGA FÖRHÅLLANDEN, OCH MR PICKWICKS GODHJÄRTENHET VISAR SIG VARA STARKARE ÄN HANS ENVISHET
Utan att minska farten, sprang Job Trotter uppå
Holborn, ibland mitt på gatan och ibland på trottoaren och
ibland i rännsten, allt eftersom utsikterna att komma fram
växlade med trängseln av män, kvinnor, barn och vagnar
på varje avdelning av vägen; och utan att fråga efter
något hinder, stannade han icke ett ögonblick förrän han kom
fram till porten till Grays Inn. Men i trots av den
snabbhet, varmed han hade sprungit, hade porten varit stängd
en god halvtimme, då han kom fram till den, och då han
hade upptäckt mr Perkers städerska, som bodde
tillsammans med sin gifta dotter, som hade skänkt sin hand åt
en kypare och bebodde en lägenhet i den och den nummern
vid den och den gatan strax invid det och det bryggeriet
ett stycke bakom Grays Inn, fattades endast femton
minuter i den tid, då fängelset stängdes för natten. Dessutom
skulle mr Lowten först vädras upp i rummet på Skatan
och trädstubben, och knappast hade Job fått detta uträttat
och meddelat honom Sam Wellers budskap, förrän klockan
slog tio.
»Seså», sade Lowten, »nu är det för sent. Ni kan inte komma in i afton; ni är utestängd, min vän.»
»Det är detsamma med mig», svarade Job; »jag kan sova var som helst. Men är det inte bäst att tala med mr Perker ännu i afton, så att vi kunna vara där så tidigt som möjligt i morgon?»
»Ja», sade Lowten efter en stunds eftersinnande, »om det gällde vilken annan som helst, skulle Perker inte tycka om att man sökte honom i hans hem; men när det rör mr Pickwick, tror jag nog, att jag törs ta' en droska på kontorets räkning.»
Sedan mr Lowten fattat detta beslut, tog han sin hatt, lät det församlade sällskapet välja en vice ordförande under hans tillfälliga frånvaro, gick förut till den närmaste åkarestationen, där han valde sig en droska av det mest lovande utseende och befallde kusken att köra till Montague Place, Russel Square.
Mr Perker hörde Sams hälsning, nickade tankfullt och tog upp sin klocka.
»På slaget tio ska jag vara där», sade den lille mannen. »Sam har alldeles rätt. Säg honom det. Vill ni dricka ett glas vin, Lowten?»
Punktligt på den utsatta tiden den följande morgonen knackade den godhjärtade lille sakföraren på mr Pickwicks dörr, som med mycken iver öppnades av Sam Weller.
»Mr Perker, sir», sade Sam för att anmäla besöket för mr Pickwick, som satt vid fönstret i en tankfull ställning. »Det gläder mig mycket, sir, att ni händelsevis tittade in
