hit. Jag skulle nästan tro, att herrn längtar att få tala några ord med er, sir.»
Perker gav Sam en menande blick för att giva tillkänna att han hade förstått, att han icke skulle få tala om att man hade skickat bud efter honom, varefter han vinkade honom till sig och viskade honom något i örat.
»Det är väl aldrig ert allvar, sir?» sade Sam och ryggade tillbaka med den högsta grad av överraskning.
Perker nickade och log.
Mr Weller såg först på den lille juristen och så på mr Pickwick, därefter upp mot taket och så på Perker igen; grinade, skrattade högt, ryckte slutligen åt sig en hatt, som stod på golvet, och försvann utan någon vidare förklaring.
»Vad skall detta betyda?» frågade mr Pickwick och såg förvånad på Perker. »Vad är det som bragt Sam i detta besynnerliga tillstånd?»
»Åh, ingenting», svarade Perker. »Men flytta nu er stol hit till bordet, min bäste sir. Jag har en hel hop att säga er.»
»Vad är det där för papper?» frågade mr Pickwick, i det den lille mannen lade en liten, med rött band hopbunden bunt med handlingar på bordet.
»Handlingarna i målet Bardell mot Pickwick», svarade Perker, i det han löste upp knuten med sina tänder.
Mr Pickwick skrapade med benen på sin stol mot golvet, kastade sig själv ned i den och såg med hopknäppta händer strängt — ifall nämligen mr Pickwick någonsin kunde se sträng ut — på sin juridiske vän.
»Jag tror, att ni inte tycker om att höra namnet på det där målet?» sade den lille mannen, som ännu alltjämt var sysselsatt med att lösa upp knuten.
»Nej, det gör jag verkligen inte», svarade mr Pickwick.
»Det gör mig ont», fortfor Perker, »eftersom det kommer att utgöra ämnet för vårt samtal.»
»Jag såge helst att detta ämne aldrig bleve bragt å bane oss emellan, Perker», inföll mr Pickwick hastigt.
»Ba, min bäste sir!» sade den lille mannen, i det han löste upp packan och från sina ögonvrår kastade en nyfiken blick på mr Pickwick. »Det måste komma å bane. Det är just därför som jag kommit hit. Är ni nu beredd på att höra vad jag har att säga er, min bäste sir? Det är inte någon brådska. Om ni inte är det, så kan jag vänta. Jag har tagit morgontidningen med mig och kan helt och hållet rätta mig efter er bekvämlighet. Så där ja.»
Med dessa ord lade den lille mannen det ena benet över det andra och låtsade börja att läsa med största lugn och uppmärksamhet.
»Nåja», sade mr Pickwick med en suck, ehuru han på samma gång smälte upp till ett leende, »säg då vad ni har att säga; det är väl förmodligen den gamla visan.»
»Med en liten förändring, min bäste sir, med en liten förändring», svarade Perker, i det han omsorgsfullt lade ihop tidningen och åter gömde den i sin ficka. »Käranden i målet, mrs Bardell, befinner sig inom dessa murar.»
»Jag vet det», var mr Pickwicks svar.
»Det är bra», sade Perker. »Och ni vet även huru hon kommit hit — jag menar av vilken anledning och på vilkens anstiftan?»
»Ja, åtminstone har jag hört Sams berättelse om saken», sade mr Pickwick med låtsad likgiltighet.
»Sams berättelse om saken», svarade Perker, »är fullt riktig, därom är jag övertygad. Nåväl då, min bäste sir, den första fråga, jag har att göra, är, om denna kvinna ska stanna här?»
»Stanna här?» upprepade mr Pickwick.
»Stanna här, min bäste sir», genmälte Perker, i det han lade sig tillbaka i sin stol och såg uppmärksamt på sin klient.
»Huru kan ni fråga mig om den saken?» sade denne gentleman. »Det beror ju helt och hållet på Dodson & Fogg, som ni ganska väl vet.»
»Därom vet jag ingenting», svarade Perker med fasthet. »Det beror inte på Dodson & Fogg; ni känner de där människorna lika väl som jag. Det beror endast, uteslutande, helt och hållet på er.»
»På mig!» utbrast mr Pickwick, i det han oroligt reste sig från sin stol och strax åter satte sig.
Den lille mannen knäppte två gånger på locket till sin snusdosa, öppnade den, tog sig en stor pris, tillslöt den åter och upprepade orden: »På er! — Jag säger, min bäste sir», fortfor den lille mannen, som tycktes bli mera tillitsfull efter prisen, »jag säger, att det beror på er och på er allena, om hon snart ska återfå sin frihet eller för alltid stanna här i fängelset. Hör mig till slut, min bäste sir, och bli inte så ivrig; det skulle endast försätta er i svettning, utan den ringaste nytta. Jag säger», fortfor Perker, i det han betecknade varje enskild mening med att böja ned ett finger,
