Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»jag säger, att ingen utom ni kan befria henne ur denna eländets håla, och att ni endast kan göra det genom att betala samtliga omkostnaderna i målet, både för käranden och svaranden, till de där hajarne i Freemans Court. Var bara lugn, min bäste sir.»

Mr Pickwick, vars ansikte under detta tal hade undergått de mest förvånande förändringar och som tydligen befann sig på randen av ett starkt utbrott av förbittring, dämpade sin harm så gott han förmådde, varpå Perker, sedan han hade stärkt sin övertalningsgåva med ännu en pris, fortfor:

»Jag har talat med kvinnan i dag. Genom att betala hennes omkostnader kan ni erhålla fullständigt kvitto på skadeståndet och vidare — vad som kan vara någonting vida mera viktigt för er — en frivillig förklaring av hennes hand i form av ett brev till mig om att hela denna sak alltifrån början blev uppfunnen, befrämjad och satt i gång av de där Dodson & Fogg; att hon djupt beklagar, att hon någonsin låtit begagna sig som redskap till att plåga och förorätta er, och att hon besvär mig att fälla förbön för henne hos er och utverka er förlåtelse.»

»Om jag betalar omkostnaderna för henne!» sade mr Pickwick förbittrad. »Sannerligen ett dyrbart dokument!

»Här är inte något 'om' med i spelet, min bäste sir», sade Perker triumferande. »Se här är det brev jag talar om. Det avlämnades på mitt kontor av en annan kvinna klockan nio i dag på morgonen, innan jag ännu hade satt min fot här eller talat med mrs Bardell, därpå ger jag er mitt hedersord.» Och den lille sakföraren uppsökte nu brevet bland sina övriga papper, lade det framför mr Pickwick och snusade i två minuter å rad utan att blinka.

»Är detta allt vad ni har att säga mig?» frågade mr Pickwick milt.

»Inte alldeles», svarade Perker. »Jag vågar ännu i detta ögonblick inte säga, om ordalydelsen i den av kvinnan utfärdade förbindelsen, beskaffenheten av det skenbara skadeståndet och de bevis, vilka vi kunna anskaffa rörande hela sättet att föra rättegången, möjligen äro tillräckliga att därpå grunda en anklagelse. Men jag fruktar att inte så är, min bäste sir; därtill äro de säkert alltför sluga. Emellertid är jag övertygad om att samtliga sakens omständigheter äro tillräckliga för att rättfärdiga er i alla förnuftiga människors ögon. Kan ni väl tveka att begagna er av detta tillfälle, då det ger er tillbaka till edra vänner, edra vanliga sysselsättningar, er hälsa och edra förströelser? då det befriar er trogne och tillgivne tjänare, som ni annars dömer till fängelse i hela er livstid? och framförallt, då det sätter er i stånd att taga den så storsinta hämnden — vilken, min bäste sir, är helt och hållet efter ert sinne — att befria den där kvinnan från denna nödens och lastens håla, dit ingen man med min goda vilja skulle förpassas, och som är ett verkligen förfärligt och barbariskt straff för en kvinna?»

Innan mr Pickwick hann att svara, innan mr Perker hade tagit en tjugondedel av den pris, varmed det var alldeles nödvändigt att ett så långt föredrag bleve avslutat, hördes ett dovt sorl av röster utanför och därefter en tveksam knackning på dörren.

»Se så där ja!» utbrast mr Pickwick, som tydligen hade blivit gripen av sin väns ord. »Vilken plåga den där dörrn är! Vem är det?»

»Det är jag, sir», svarade Sam Weller och stack in huudet.

»Jag kan inte tala med dig nu, Sam», sade mr Pickwick. »Jag är för ögonblicket upptagen av affärer, Sam.» »Ursäkta, sir», svarade mr Weller, »men det är ett fruntimmer här utanför, som säger, att hon har någonting viktigt att meddela er.»

»Jag kan icke taga emot något fruntimmer», svarade mr Pickwick, vars själ var fylld av syner av mrs Bardell.

»Det är jag inte så alldeles säker på, sir», yttrade mr Weller och skakade på huvudet. »Om ni visste vem som är här i närheten, sir, tror jag nästan, att ni skulle sjunga ur en annan ton, i som höken anmärkte för sig själv med ett muntert skratt, när han hörde bofinken sjunga på andra sidan hörnet.»

»Vem är det?» frågade mr Pickwick.

»Vill ni ta' emot henne, sir?» frågade mr Weller, hållande dörren i handen, som om han hade något märkvärdigt, levande djur utanför den.

»Jag får väl lov», sade mr Pickwick med en blick på Perker.

»Nåväl då, alla man fram för att börja!» ropade Sam. »Slå på gongongen, upp med ridån, och in med de två sammansvurna!»

Med dessa ord slog Sam Weller upp dörren, och in i rummet störtade vilt mr Nathanael Winkle, förande vid handen samma unga dam, som i Dingley Dell hade burit