Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


de små med pälsverk kantade bottinerna, och som, nu en mycket intagande sammansättning av rodnad och förvirring, bar en lilasfärgad sidenklänning, en täck hatt och en rik spetsslöja, och såg vackrare ut än någonsin.

»Miss Arabella Allen!» utbrast mr Pickwick, i det han reste sig upp från sin stol.

»Nej», svarade mr Winkle och föll ned på sina knän, »mrs Winkle. Förlåt, min ädle vän, förlåt!»

Mr Pickwick kunde knappast sätta tro till sina egna ögons intyg, och skulle kanske icke ha gjort det, om han icke hade sett ett bekräftande vittnesbörd i Perkers leende ansikte och i den livslevande närvaron i bakgrunden av Sam och den vackra huspigan, som med den mest livliga tillfredsställelse tycktes betrakta vad som försiggick.

»Ack, mr Pickwick», sade Arabella med sakta röst, som om hon blivit oroad över tystnaden, »kan ni väl förlåta min oförsiktighet?»

Mr Pickwick svarade icke med ord på detta tilltal, utan tog i en hast av sig sina glasögon, omfattade den unga damens händer med sina och kysste henne en hel hop gånger — kanske flera gånger än som var alldeles nödvändigt — varpå han, medan han ännu alltjämt höll fast i hennes ena hand, förklarade mr Winkle, att han var en dumdristig ung valp, och bad honom stiga upp, vilket mr Winkle, som under några sekunder på ett ångerfullt sätt hade klått sig på näsan med hattbrättet, även gjorde, varefter mr Pickwick slog honom flera gånger i ryggen och därpå växlade en hjärtlig handtryckning med Perker, som, för att icke stå efter i fråga om de vid dylika tillfällen övliga artigheterna, hälsade både bruden och den vackra huspigan med riktigt god vilja och, sedan han hjärtligt tryckt mr Winkles hand, avslöt han sina glädjeyttringar med att taga sig en pris, som var stor nog för att få ett halvt dussin människor med vanligt konstruerade näsor att nysa under hela sin återstående livstid.

»Men, min söta flicka», sade mr Pickwick, »hur har allt detta gått till? För all del, sitt ned och berätta mig det. Huru länge ha ni varit gifta?»

Arabella såg blygt på sin herre och man, som svarade:

»Bara tre dagar.»

»Bara tre dagar, vasa?» sade mr Pickwick. »Men vad har ni då företagit er under de tre månader som ni varit borta?»

»Ja visst», tog Perker till orda, »kom hit och gör reda för en sådan lättja. Ni ser ju, att Pickwick förvånar sig över att det inte skett för flera månader sedan.»

»Saken är den», svarade mr Winkle med en blick på sin rodnande unga hustru, »att jag inte på lång tid kunde övertala Arabella att fly, och då jag slutligen lyckats övertala henne därtill, dröjde det länge, innan vi kunde finna något tillfälle. Dessutom måste Mary en månad på förhand säga upp sin tjänst i huset bredvid, ty vi kunde omöjligen ha verkställt saken utan hennes bistånd.»

»På min ära», utbrast mr Pickwick, som emellertid hade tagit sina glasögon på sig igen och nu såg från Arabella bort på Winkle och från Winkle på Arabella med så stor fröjd avmålad i sitt ansikte, som ett varmt hjärta och ett kärleksfullt sinne möjligen kunna meddela ett mänskligt anlete, »på min ära tyckas ni inte ha gått mycket systematiskt till väga. Men känner er bror till allt detta, min lilla vän?»

»Ack, nej, nej, nej!» svarade Arabella och växlade färg. »Bästa mr Pickwick, han måste endast få höra det av er mun. Han är så häftig och så full av fördomar och har varit så — så ivrig att tala för sin vän, mr Sawyer», tillade Arabella med nedslagna ögon, »att jag är alldeles fasligt rädd för följderna.»

»Ja visst», sade Perker allvarligt. »Ni måste åtaga er detta värv för dem, min bäste sir. Dessa unga män skola ha aktning för er, om de också inte vilja lyssna till någon annan. Ni måste förekomma olyckor, min bäste sir. Varmt blod, varmt blod!» och den lille mannen tog sig en varnande pris och skakade tveksamt på huvudet.

»Ni glömmer, min söta vän», sade mr Pickwick milt, att jag är fånge.»

»Nej, det gör jag sannerligen inte, min bäste sir», svarade Arabella. »Jag har inte glömt det, har aldrig upphört att tänka på huru stora edra lidanden måste ha varit på detta ohyggliga ställe; men jag hade hoppats, att vad ingen konsideration för er själv kunde förmå er att göra, det skulle kanske omsorgen för vår lycka kunna uträtta. Om min bror får veta detta först av er, är jag övertygad om att vi skola bli försonade. Han är min enda anförvant på jorden, mr Pickwick, och om ni inte lägger er ut för mig, fruktar jag, att jag även mister honom. Jag har handlat orätt, mycket orätt, det vet jag.» Här dolde den stackars Arabella ansiktet i sin näsduk och grät bittert.

Mr Pickwicks natur blev icke litet påverkad av dessa