samma tårar; men då mrs Winkle torkade sina ögon och började att tala smekande och bedjande i en mycket vacker rösts ljuvaste toner, blev han helt orolig och påtagligen rådvill om vad han borde göra, vilket tydligen syntes av åtskilliga nervösa gnidningar på hans glasögon, näsa, byxor, huvud och damasker.
Begagnande dessa tecken till vankelmod, utvecklade mr Perker (till vilken det unga paret tycktes hava åkt direkt denna morgon) med juridisk skärpa, att mr Winkle ännu icke kände till det viktiga steg, som hans son hade tagit på livets bana; att bemälde sons framtidsförhoppningar helt och hållet berodde på att bemälde Winkle den äldre fortfor att betrakta honom med oförminskad känsla av kärlek och tillgivenhet, vilket var högst osannolikt att han skulle göra, ifall denna stora tilldragelse länge bleve hemlighållen för honom; att om mr Pickwick begåve sig till Bristol för att söka upp mr Allen, kunde han med lika stort skäl begiva sig till Birmingham för att söka upp mr Winkle den äldre, och slutligen, att mr Winkle vore fullt berättigad och befogad att på sitt sätt betrakta mr Pickwick såsom sin sons förmyndare och rådgivare, och att det följaktligen ålåg denne gentleman, liksom han även vore skyldig sin personliga karaktär detsamma, att personligen och muntligen göra ofta bemälde mr Winkle den äldre bekant med sakens samtliga omständigheter och med den andel, han hade haft i det föregående.
Mr Tupman och mr Snodgrass anlände högst lämpligt vid denna ståndpunkt av utvecklingen, och som det var nödvändigt att förklara för dem allt vad som hade hänt, med de olika skälen för och emot, blevo samtliga grunderna på nytt genomgångna, varpå en var utvecklade sitt skäl på sitt sätt och så utförligt han kunde. Och då nu mr Pickwick slutligen på detta sätt hade blivit argumenterad och demonstrerad från sina beslut och svävade i största fara för att argumenteras och demonstreras från sitt förstånd, förklarade han, i det han slöt Arabella i sina armar, att hon var en älsklig varelse, och att han icke kunde fatta huru det hade gått till, men att han genast från början hade tyckt så mycket om henne, och sade, att han aldrig skulle kunna förmå sig att stå i vägen för unga människors lycka, och att de därför kunde göra med honom vad de behagade.
Mr Wellers första handling, då han hade hört detta medgivande, var att skicka Job Trotter till den berömde mr Pell med uppmaning att till budet lämna det formliga kvitto på skulden, som hans kloke fader hade haft den omtanken att anförtro denne lärde herre för den händelse, att den ett eller annat ögonblick kunde komma att behövas; hans nästa steg bestod uti att använda alla de kontanter, han hade, till inköp av tjugufem kannor svag porter, som han själv utskänkte på fjäderbollsplatsen åt envar som önskade att njuta därav; och då detta var gjort, hurrade han i olika avdelningar av byggnaden, till dess han blev alldedeles hes, och försjönk därpå åter i sitt vanliga lugna och filosofiska tillstånd.
Klockan tre samma eftermiddag kastade mr Pickwick den sista blicken på sitt lilla rum och banade sig, så gott han kunde, väg genom den hop av gäldenärer, som hade samlat sig för att trycka hans hand, till dess han nådde trappan till vaktrummet. Här vände han sig om för att kasta en blick tillbaka, och hans ögon klarnade, då han gjorde det. I hela denna skara av bleka, avtärda ansikten såg han icke ett enda, som icke hade blivit gladare genom hans deltagande och välgörenhet.
»Perker», sade mr Pickwick, i det han vinkade en ung man till sig, »det här är mr Jingle, om vilken jag talat med er.»
»Det är bra, min bäste sir», sade Perker och såg skarpt på Jingle. »Ni ska få återse mig i morgon, unge man. Jag hoppas, att ni måtte leva länge nog för att djupt minnas vad jag har att säga er.»
Jingle bugade sig vördnadsfullt, darrade häftigt, i det han fattade mr Pickwicks framsträckta hand, och drog sig tillbaka.
»Job känner ni ju, tror jag?» sade mr Pickwick, i det han presenterade denne gentleman.
»Jag känner den göken», svarade Perker godmodigt. »Se om er vän och var närvarande i morgon klockan ett. Hör ni? Är det någonting annat?»
»Nej», svarade mr Pickwick. »Har du lämnat det där paketet jag gav dig åt din gamle värd, Sam?»
»Ja, sir», genmälte Sam. »Han brast ut i gråt, sir, och sa', att ni var så fasligt god och omtänksam, och han önskade bara, att ni kunde få honom vaccinerad för galopperande lungsot; ty hans gamle vän, som hade bott här så länge, var död, och nu visste han inte, var han skulle söka sig en annan.»
