»Stackars karl, stackars karl!» sade mr Pickwick. »Gud välsigne er, mina vänner!»
Då mr Pickwick hade uttalat dessa avskedsord, uppgav hopen ett högt rop, och många bland den trängde sig fram för att ännu en gång trycka hans hand; men han tog Perker under armen och skyndade bort från fängelset i en vida mera dyster stämning än då han trädde in i det. Ack, huru många sorgsna och olyckliga varelser hade icke stannat kvar där, och huru många av dem sitta icke ännu inspärrade där!
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET
VARUTI DET BERÄTTAS HURU MR PICKWICK MED SAMUEL WELLERS BISTÅND SÖKTE BEVEKA MR BENJAMIN ALLENS HJÄRTA OCH MILDRA MR ROBERT SAWYERS HARM
Mr Ben Allen och mr Bob Sawyer sutto inne i det lilla
kirurgiska kabinettet bakom butiken och diskuterade en
kalvpastej och utsikterna för framtiden, varvid samtalet
helt naturligt fördes in på den praktik, som bemälde Bob
Sawyer hade förvärvat sig, och den utsikt han för
ögonblicket hade att förskaffa sig sin utkomst genom det
hedvärda yrke, varåt han hade ägnat sig.
»— Vilka jag finner tämligen tvivelaktiga, Ben», anmärkte mr Bob Sawyer, följande tråden i ämnet.
»Vad är det som är tämligen tvivelaktigt?» frågade mr Ben Allen, i det han på samma gång skärpte sin fattningsgåva med en klunk öl. »Vad är det som är tvivelaktigt?»
»Jo, mina utsikter», svarade mr Bob Sawyer.
»Det hade jag glömt», sade mr Ben Allen. »Ölet erinrade mig om att jag hade glömt det, Bob; ja, de äro verkligen tvivelaktiga.»
»Det är märkvärdigt att se huru flitigt fattigt folk anlitar mig», sade Bob Sawyer tankfullt. »De bulta upp mig var timme på natten, begagna medikamenter till ett omfång, som jag skulle ha ansett omöjligt, använda dragplåster och blodiglar med en uthållighet, som skulle vara värd en bättre, sak, och öka sina familjer i en verkligen förfärande grad.»
»Nå, det är ju mycket tillfredsställande, inte sant?» sade mr Ben Allen och räckte fram sin tallrik efter mera kalvpastej.
»Ja, mycket», svarade Bob; »om än inte fullt så mycket som det skulle vara att ha förtroende hos patienter som ha en shilling eller ett par att vara av med. Praktik är det, och den ganska stor ändå — men den inbringar ingenting.»
»Bob», sade mr Ben Allen, i det han lade ifrån sig kniv och gaffel och fäste sina ögon på sin väns ansikte. »Bob, jag ska säga dig vad du måste göra.»
»Nå, vad är det?» frågade mr Bob Sawyer.
»Du måste så fort som möjligt göra dig till herre över Arabellas tusen pund. Hon får dem när hon blir myndig eller gift. Det fattas ännu ett år för henne i myndighetsåldern, och om du bara ville taga mod till dig, skulle hon vara gift inom en månad.»
»Hon är en högst intagande och förtjusande varelse», citerade Bob Sawyer till svar, och så vitt jag vet har hon inte mer än ett enda fel, Ben. Men det träffar sig tyvärr så, att denna enda ofullkomlighet består i brist på smak. Hon tycker inte om mig.»
»Min tanke är den, att hon inte vet vad hon tycker om», sade mr Ben Allen föraktfullt.
»Kanske inte», anmärkte mr Bob Sawyer; »men min tanke är den, att hon vet vad hon inte tycker om, och det är av ännu större vikt.»
»Jag skulle önska», sade Ben Allen, i det han bet ihop tänderna och talade, snarare som en vild krigare, som lever av rått vargkött, som han serverar sig med fingrarna, än som en fredlig, ung gentleman, som äter kalvpastej med kniv och gaffel, »jag skulle önska, att jag visste, om någon slyngel fjäsat för henne och sökt att vinna hennes kärlek. Jag tror att jag skulle mörda honom, Bob.»
»Jag skulle jaga en kula i kroppen på honom, om jag finge tag i honom», sade mr Sawyer, avbrytande sig i njutningen av en lång klunk öl och tittade bistert fram över muggen. »Och om inte detta vore nog för att göra slut på honom, skulle jag dra' ut den igen och på det sättet ta' livet av honom.»
Mr Benjamin Allen stirrade några minuter i djupa tankar på sin vän och sade därefter:
»Har du någonsin riktigt friat till henne, Bob?»
»Nej det har jag inte, därför att jag insåg, att det inte skulle tjäna till någonting», svarade mr Robert Sawyer.
