»Du ska göra det innan du blivit tjugufyra timmar äldre», genmälte Ben med förtvivlat lugn. »Hon ska ta' dig, eller också vill jag veta varför; jag ska begagna min myndighet.»
»Det är bra», sade mr Bob Sawyer; »vi få se.»
»Vi skola få se det, min vän», svarade mr Ben Allen häftigt. Han teg några ögonblick, och därpå tillade han med en av rörelse bruten stämma: »Du har älskat henne alltifrån barndomen, min vän — du älskade henne, medan vi som gossar gingo i skolan tillsammans, men redan då var hon nyckfull och föraktade dina unga känslor. Kommer du ihåg hur du en gång med barnakärlekens hela värme ville förmå henne att ta' emot två knäckar och ett sötäpple, nätt inlagda i ett runt paket, som var gjort av ett skrivboksblad?»
»Ja, det gör jag», svarade Bob Sawyer.
»Och hon föraktade gåvan, inte sant?» sade Ben Allen.
»Jo, det gjorde hon», svarade Bob. »Hon sa', att jag hade haft paketet så länge liggande i fickan på mina korderojsbyxor, att äpplet hade blivit ovanligt varmt.»
»Ja, jag kommer ihåg det», sade Ben Allen dystert. »Och se'n så åto vi upp det själva, i det vi turvis togo oss en bit var.»
Bob Sawyer gav med en dyster pannryckning tillkänna, att han erinrade sig den antydda omständigheten, och de båda vännerna blevo därefter någon tid sittande försjunka i sina egna betraktelser.
Medan dessa anmärkningar växlades mellan mr Bob Sawyer och mr Benjamin Allen, rullade en privat droska av mörkgrön färg helt lugnt och tryggt genom Bristols gator, dragen av en knubbig, brun häst och körd av en butter karl, vars ben voro klädda som en ridknekts, och vars kropp var iförd en kuskrock. Sådana syner äro vanliga på många åkdon, som ägas av sparsamma gamla fruntimmer, och i detta åkdon satt även ett gammalt fruntimmer, som var dess ägarinna.
»Martin!» sade det gamla fruntimret, då droskan höll utanför mr Robert Sawyers, Nockemorfs efterträdares, port.
»Vad är det?» sade Martin.
»Ropa ut gossen och bed honom se efter hästen.»
»Det tänker jag göra själv», sade Martin och lade piskan uppe på drosksuffletten.
»Det kan jag rakt inte tillåta», sade det gamla fruntimret; »ditt vittnesintyg är av största vikt, och jag måste taga dig in med mig. Du får inte vika från min sida under hela samtalet. Hör du det?»
»Ja, nog hör jag det», svarade Martin.
»Nå, vad dröjer du för?»
»Åh, ingenting», svarade Martin.
Med dessa ord steg den buttre karlen ned från vagnshjulet, där han hade stått och balanserat på tåspetsen på högra foten, och sedan han ropat på pojken i grå livréet, öppnat vagnsdörren, fällt ned steget och stuckit en i en svart vaxdukshandske inhöljd hand in i droskan, drog han ut det gamla fruntimret med ungefär samma likgiltighet som om det hade varit en hattask.
»Ack, jag är så fasligt ängslig nu, sedan jag kommit hit, Martin, att jag skälver i hela kroppen», utbrast det gamla fruntimret.
Mr Martin hostade bakom den svarta vaxdukshandsken, men yttrade icke något vidare deltagande, varför det gamla fruntimret, sedan hon hämtat sig något, gick uppför trappan till mrs Sawyers butik, åtföljd av Martin. Strax efter sedan det gamla fruntimret hade trätt in i butiken, skyndade mr Benjamin Allen och mr Bob Sawyer, sedan de först gömt undan groggen och slagit ut några illaluktande medikamenter för att dölja tobakslukten, ut till henne, alldeles utom sig av glädje och välvilja.
»Min bästa tant!» utbrast mr Ben Allen; »vad det var snällt av er att titta in till oss! Mr Sawyer, tant; min vän mr Bob Sawyer, om vilken jag talat med er rörande — ni vet, tant.» Och här tillade mr Ben Allen, som i detta ögonblick just icke var så särdeles nykter, ordet »Arabella» med en röst som skulle vara viskande, men som i själva verket var så pass hög och tydlig, att ingen kunde undgå att höra den, även om han ville undvika det.
»Kära Benjamin», sade det gamla fruntimret, kämpande med andfåddhet och en darrning från huvud till fot, »bli inte förskräckt, min gosse; men jag tror att jag helst skulle vilja tala ett par ord enskilt med mr Sawyer — bara för ett ögonblick.»
»Bob», sade mr Ben Allen, »vill du föra tant in i det kirurgiska kabinettet?»
»Med största nöje», svarade Bob i den mest yrkesmässiga ton. »Den här vägen, min bästa fru. Var inte rädd. Vi skola snart hjälpa er, hoppas jag. Hit in, min fru. Nå, hur ha vi det nu?»
