Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/273

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Sedan mr Bob Sawyer med dessa ord hade fört det gamla fruntimret till en stol, stängde han dörren, satte en annan stol strax invid hennes och väntade att få höra en utförlig skildring av symptomerna på någon sjukdom, varav han i andanom såg en lång följd av fördelar och inkomster växa upp.

Det första, det gamla fruntimret gjorde, var att skaka en hel hop gånger på huvudet och brista ut i gråt.

»Nervös», sade Bob Sawyer artigt; »kamfertmixtur med vatten tre gånger om dagen och en kylande dryck på kvälln.»

»Jag vet inte huru jag ska börja, mr Sawyer», sade det gamla fruntimret. »Det är så fasligt smärtsamt och sorgligt.»

»Ni behöver alls inte börja, min fru», svarade mr Bob Sawyer. »Jag vet förut allt vad ni vill säga. Alltsammans kommer från huvudet.»

»Det skulle vara bra sorgligt att tänka, att det vore hjärtat som vore orsaken», sade det gamla fruntimret med en djup suck.

»Nej, det är inte den ringaste fara för den saken», svarade Bob Sawyer. »Det är magen som är den ursprungliga orsaken.»

»Mr Sawyer!» utbrast det gamla fruntimret och ryckte till.

»Ja, det kan inte vara det ringaste tvivel om den saken, min fru», svarade Bob med en utomordentligt vis min. »Medicin, använd i tid, skulle ha förebyggt alltsammans.»

»Mr Sawyer», sade det gamla fruntimret med ännu starkare rörelse än förut, »antingen är detta uppförande en grov oförsynthet mot en person i min ställning, sir, eller också härrör det av att ni inte vet anledningen till mitt besök. Om någon medicin eller något slags försiktighet å min sida hade kunnat förebygga vad som hänt, skulle jag visst inte ha gjort mig skyldig till någon försummelse. Det är så gott att jag direkt talar med min systerson», sade det gamla fruntimret, i det hon reste sig upp och harmset snurrade sin pirat ett varv omkring.

»Vänta ett ögonblick, min fru», sade Bob Sawyer; jag fruktar, att jag inte förstått er. Vad är det fråga om?»

»Min systerdotter, mr Sawyer», sade det gamla fruntimret — »er väns syster.»

»Ja, min fru», sade Bob full av otålighet, ty ehuru det gamla fruntimret var mycket uppskakat, talade hon dock med den mest pinsamma omständighet, såsom gamla fruntimmer så ofta pläga. »Ja, min fru.»

»Lämnade för tre dagar sedan mitt hem, mr Sawyer, under föregivande att göra ett besök hos min syster, en annan tant till henne, som har den stora pensionen strax bortom tredje milstolpen, där man ser ett mycket stort guldregnsträd och en ekport», sade det gamla fruntimret och stannade här för att torka sina ögon.

»Åt fanders med guldregnsträdet, min fru!» sade Bob, i sin oro helt och hållet förgätande sin värdighet som läkare. »Gå på litet fortare; var god och släpp på litet mera ånga, min fru.»

»I dag på morgonen», sade det gamla fruntimret långsamt, »i dag på morgonen —»

»Kom hon tillbaka, förmodar jag», sade Bob mycket livligt. »Kom hon tillbaka?»

»Nej, det gjorde hon inte — hon skrev», svarade det gamla fruntimret.

»Nå, vad sa' hon?» frågade Bob ivrigt.

»Hon sade, mr Sawyer», genmälte det gamla fruntimret, och det är därpå som jag önskar att ni så småningom och försiktigt ska förbereda Benjamin; hon skrev, att hon var — jag har brevet här i min ficka, mr Sawyer, men mina glasögon ligga i åkdonet, och jag skulle bara förspilla tiden, om jag sökte att utan dem visa er stället — hon skrev, kort sagt, mr Sawyer, att hon var gift.»

»Huru!» sade eller rättare ropade mr Bob Sawyer.

»Gift», upprepade det gamla fruntimret.

Mr Bob dröjde icke för att höra mera, utan rusade ut i butiken och ropade med stentorsstämma: »Ben, min gosse, hon har schappat!»

Mr Ben Allen, som hade slumrat bakom disken med sitt huvud en halv fot eller så nedanför sina knän, hörde icke väl denna förfärliga underrättelse förrän han rusade vilt på mr Martin, snodde sin hand in i denne tystlåtne tjänares halsduk och uttryckte den vänliga avsikten att kväva honom på stället, vilken avsikt han även med en snabbhet, som ofta är verkan av förtvivlan, genast började att verkställa med mycken kraft och kirurgisk skicklighet. Följden blev att de båda ramlade omkull på golvet.

I detta ögonblick öppnades boddörren, och in trädde två högst oväntade gäster, nämligen mr Pickwick och mr Samuel Weller.

Med sin vanliga energi kastade sig mr Pickwick genast