över de båda förvånade kämparne och uppmanade högljutt de kringstående att skilja dem åt.
Detta bragte mr Bob Sawyer, som hittills hade stått liksom förlamad av sin kamrats vanvett, till besinning, och med denne gentlemans bistånd reste mr Pickwick upp Ben Allen. Mr Martin, som märkte att han nu låg allena på golvet, reste sig upp och såg sig omkring.
»Mr Allen», sade mr Pickwick, »vad står på, sir?»
»Åh, det är detsamma, sir», svarade mr Allen med stolt trots.
»Vad är det?» frågade mr Pickwick, vänd till Bob Sawyer. »Är han sjuk?»
Innan Bob fick tid att svara, fattade mr Ben Allen mr Pickwicks hand och mumlade i bedrövad ton:
»Min syster, min bäste sir, min syster!»
»Åh, är det inte annat än det?» sade mr Pickwick. »Den saken skola vi lätt arrangera, vill jag hoppas. Er syster är frisk och sund, och jag är här, min bäste sir, för att —»
Här avbröts mr Pickwick av mr Sam Weller, som fäste sällskapets uppmärksamhet på att i andra rummet, till vilket dörren stod öppen låg ett äldre fruntimmer avsvimmad. Med förenade krafter blev tanten återkallad till sans igen, varefter mr Ben Allen med en grubblande min vände sig till mr Pickwick och frågade honom vad han ämnade säga, då han blev på ett så oroande sätt avbruten.
»Vi äro allesammans vänner här, förmodar jag?» sade mr Pickwick, i det han harskade sig och såg på den fåordige och surmulne karlen, som körde droskan med den knubbiga hästen.
Detta erinrade mr Bob Sawyer om att den gråklädde pojken var närvarande och stod och glodde med uppspända ögon och giriga öron. Sedan den blivande apotekaren hade blivit upplyftad vid kragen och kastad på dörren, försäkrade mr Bob Sawyer mr Pickwick, att han kunde tala utan förbehåll.
»Er syster, min bäste sir», sade mr Pickwick, vänd till Benjamin Allen, »är i London och är frisk och lycklig.»
»Hennes lycka rör mig inte», sade Benjamin Allen och svängde med handen.
»Men hennes man rör mig, sir», sade Bob Sawyer. »Han ska stå mig till ansvar på tolv steg, sir, och en ordentlig skottavla ska jag göra av honom, sir — den gemena skurken!»
Så till vida var detta en mycket vacker och högsint förklaring; men Bob Sawyer försvagade till en del dess verkan genom att sluta med några allmänna anmärkningar om att »ge på skalln och slå in ögonen», som jämförelsevis voro simpla.
»Tyst sir!» sade mr Pickwick. »Innan ni använder dessa uttryck om den ifrågavarande gentlemannen, bör ni passionsfritt överväga omfånget av hans fel och framför allt erinra er att han är min vän.»
»Vad för slag!» sade mr Bob Sawyer.
»Hans namn!» ropade Ben Allen. »Hans namn!»
»Mr Nathaniel Winkle», sade mr Pickwick med fast stämma.
Mr Benjamin Allen krossade med berått mod sina glasögon under hälen på sin stövel, och sedan han plockat upp bitarna och stoppat dem i tre olika fickor, lade han armarna i kors, bet sig i läppen och betraktade på ett hotande sätt mr Pickwicks milda anletsdrag.
»Det är således ni, sir, som uppmuntrat och bragt detta giftermål till stånd?» frågade mr Benjamin Allen slutligen.
»Och det är sannolikt den här herrns betjänt», tog det gamla fruntimret till orda, »som smugit omkring mitt hus och sökt att förleda mitt folk till en sammansvärjning mot deras herrskap. Martin!»
»Vad är det?» frågade den buttre karlen och trädde fram.
»Är det där den där unge mannen du såg i allén och som du berättade om för mig i morse?»
Mr Martin, vilken såsom det redan visat sig, var en fåordig man, betraktade Sam Weller, nickade och sade: »Det är han,» Mr Weller, som aldrig var högfärdig, log vänligt till igenkännande, då hans ögon mötte den tväre ridknektens, och medgav i artiga ordalag, att han hade sett honom förut.
»Och det är denna trogna varelse», utbrast mr Ben Allen, »som jag så när hade strypt! Huru vågar ni, mr Pickwick, tillåta er betjäntslyngel deltaga i min systers bortrövande? Jag begär en förklaring i den punkten, sir.»
»Ja, förklara det, sir!» utbrast Bob Sawyer i vred ton.
»Det är en komplott», sade Ben Allen.
»En formlig sammansvärjning», tillade mr Bob Sawyer.
»Ett skamligt bedrägeri», anmärkte det gamla fruntimret.
»Bara ett litet knep», anmärkte Martin.
