»Var god och hör mig», bad mr Pickwick, då mr Ben Allen sjönk ned i en stol, där patienterna åderlätos, och tog till näsduken. »Jag har inte lämnat något annat bistånd i denna sak, än att jag varit närvarande vid ett möte mellan de båda unga personerna, vilket jag inte kunde hindra, och från vilket jag trodde att min närvaro skulle avlägsna varje skugga till anstötlighet, som det annars möjligen skulle ha fått; detta är all den delaktighet jag haft i denna sak, och jag anade inte, att man så snart tänkte på äktenskap. Jag ber er emellertid», tillade mr Pickwick, hastigt avbrytande sig, »jag ber er emellertid lägga märke till att jag inte säger, att jag skulle ha hindrat det, om jag verkligen hade vetat att det var påtänkt.»
»Ni hör det, allesammans; höra ni det?» sade mr Benjamin Allen.
»Jag hoppas, att de göra det», anmärkte mr Pickwick milt och såg sig omkring, »och», tillade denne gentleman, vars anlete fick en högre färg under det han talade, »jag hoppas även, att de höra, vad jag ämnar säga. Efter vad som blivit mig meddelat, sir, var ni alldeles inte berättigad att tvinga er systers tycke så som ni gjorde; utan ni borde med kärlek och mildhet ha sökt fylla andra närmare anförvanters plats, vilka hon inte känt sedan sin barndom. Vad min unge vän angår, ber jag att få tillägga, att han i varje avseende står i full jämnbredd med er, ja, till och med är ännu bättre lottad, och att jag inte vidare vill byta flera ord i detta ämne, så framt inte saken blir diskuterad med tillbörligt lugn och hovsamhet.»
På mr Pickwicks vältaliga anförande följde en kort tystnad, och därpå reste sig mr Ben Allen upp från stolen och förklarade, att han aldrig mer ville se sin systers ansikte, medan Bob Sawyer, trots Sams smickrande försäkran, svor att han skulle taga en förfärlig hämnd på den lycklige brudgummen.
Men just som spänningen hade nått sin höjd och hotade med att vilja hålla sig på denna, fann mr Pickwick en mäktig bundsförvant i det gamla fruntimret, som, uppenbarligen starkt gripen av det sätt, varpå han hade tagit hennes systerdotters parti, tillät sig att förehålla mr Benjamin Allen några få trösteliga betraktelser, av vilka de väsentligaste voro, att det när allt kom omkring kanske ändå var väl att det inte var värre; ju mindre man talade om en sak, desto lättare var den hjälpt, och för övrigt insåg hon inte just att det i det hela taget var så särdeles farligt; gjord gärning stod icke till att ändra; man måste finna sig i vad som icke kunde hjälpas, och åtskilliga andra lika nya och övertygande sanningar.
Medan den goda damen på detta sätt besvor mr Ben Allen, hade Bob Sawyer och mr Pickwick under ett ivrigt samtal begivit sig in i det inre rummet, där den förstnämnde gentlemannen märktes flera gånger vända sig till mynningen på en svart butelj, under vars inverkan hans drag småningom antogo ett livligt och till och med jovialiskt uttryck. Och slutligen trädde han ut ur rummet med buteljen i handen, och sedan han först gjort den anmärkning, att han beklagade att han hade gjort sig löjlig, anhöll han att få föreslå en skål för mr och mrs Winkle, vilkas lycka han var så långt ifrån att missunna dem, att han ville vara den förste att uttala de bästa önskningar för dem. Vid dessa ord sprang mr Ben Allen plötsligt upp från sin stol och drack skålen så hjärtligt, att han, då drycken var tämligen stark, nästan blev lika svart i ansiktet som själva buteljen. Slutligen gick buteljen omkring till dess den var tömd, och det blev ett sådant utbyte av handtryckningar och artigheter, att till och med mr Martins metallansikte nedlät sig att le.
»Och nu», sade mr Ben Allen och gnuggade händerna, »skola vi ha oss en trevlig afton.»
»Det gör mig ont», sade mr Pickwick, »att jag måste återvända till mitt värdshus. Jag har under den sista tiden varit föga van vid ansträngningar, och min resa har tröttat mig betydligt.»
»Men vill ni då inte dricka en kopp te, mr Pickwick?» frågade det gamla fruntimret med oemotståndlig mildhet.
»Nej, jag tackar så mycket, min nådiga», svarade denne gentleman.
Saken var den, att det gamla fruntimrets tydligen stigande beundran var den egentliga anledningen som förmådde mr Pickwick att avlägsna sig. Han tänkte på mrs Bardell, och varje blick från den gamla damens ögon kom honom att kallsvettas.
Som mr Pickwick icke kunde förmås att stanna, blev det beramat, att mr Benjamin Allen skulle följa honom på hans resa till den äldre mr Winkle, och att vagnen skulle hålla utanför porten klockan nio den följande morgonen. Därmed tog han avsked och återvände med Sam Weller till Busken.
