»Ska jag beställa ett enskilt rum, sir?» frågade Sam, då de hade kommit till Busken.
»Åh nej, Sam», svarade mr Pickwick; »som jag åt middag i kafferummet och snart tänker gå och lägga mig, lönar det knappast mödan. Men du kan se efter vem som är inne i skänkrummet, Sam.»
Mr Weller gick för att uträtta sitt ärende och kom strax därefter tillbaka med det besked, att det icke fanns någon annan där inne än en herre med ett öga och värden, vilka drucko en bål punsch tillsammans.
»Jag ska sluta mig till dem», sade mr Pickwick.
»Det är en lustig kurre, han med ögat, sir», anmärkte Weller, i det han visade vägen. »Han ljuger till den grad för värden, sir, att denne inte rätt vet, om han står på sina stövelsulor eller på sin hattkulle.»
Den individ, vilken denna anmärkning gällde, satt i översta ändan av rummet, då mr Pickwick trädde in, och rökte ur en lång kritpipa, med sitt enda öga oavvänt fästat på värdens ansikte. Värden tycktes vara en munter gammal man, och gästen hade tydligen nyss berättat honom någon underbar historia, vilket bekräftades av åtskilliga osammanhängande utrop, såsom: »Nej, det hade jag då aldrig trott! Det var då det märkvärdigaste jag någonsin hört! Skulle inte ha ansett det för möjligt!» och andra yttringar av förvåning, som ovillkorligt föllo från hans läppar, medan han besvarade den enögde mannens stela blick.
»Tjänare, sir!» sade den enögde mannen till mr Pickwick. »En vacker afton, sir!»
»En mycket vacker afton», svarade mr Pickwick, i det kyparen satte en liten karaffin konjak och litet varmt vatten framför honom.
Medan mr Pickwick blandade till sin toddy, såg den enögde mannen uppmärksamt på honom och sade slutligen:
»Jag tror att jag sett er förut.»
»Jag minns verkligen inte», svarade mr Pickwick.
»Det är nog troligt», sade den enögde mannen. »Ni kände inte mig, men jag kände två vänner till er, som bodde på Påfågeln i Eatansville under valtiden.»
»Åh, jaså!» utbrast mr Pickwick.
»Ja», svarade den enögde mannen. »Jag berättade dem en liten historia om en av mina vänner vid namn Tom Smart. Ni har kanske hört talas om den?»
»Ofta», sade mr Pickwick leende. »Jag tror, att han var er onkel?»
»Åh nej, bara en vän till min onkel», svarade den enögde mannen.
»Det var en märkvärdig man, den där er onkel», anmärkte värden och skakade på huvudet.
»Jo, jag skulle tro det; jag vågar påstå, att han var en märkvärdig man», svarade den enögde. »Jag kunde berätta er en historia om samma gentleman, som skulle förvåna er.»
»Kunde ni?» sade mr Pickwick. »Låt oss då för all del få höra den.»
Den enögde handelsresanden slog uti ett glas åt sig ur bålen och tömde det, drog ett långt drag ur kritpipan och ropade åt Sam Weller, som stod i närheten av dörren, att han icke behövde gå, om han icke ha lust därtill, eftersom historien icke var någon hemlighet, fäste sitt öga på värden och började sin berättelse så som den kan läsas i nästa kapitel.
FYRTIONIONDE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER BERÄTTELSEN OM HANDELSRESANDENS ONKEL
»Min onkel, go' herrar», sade handelsresanden, »var en
av de gladaste, trevligaste och livligaste kurrar som
någonsin funnits till. Jag skulle önska, att ni hade känt
honom, mina herrar. Vid närmare eftertanke önskar jag
det likväl inte; ty i sådant fall skulle ni nu alla enligt
naturens vanliga gång ha varit, om inte döda, så
åtminstone så nära däran, att ni skulle ha hållit er hemma och
inte sökt umgänge med andra, vilket skulle ha berövat mig
det oskattbara nöjet av att tala till er i detta ögonblick.
»Jag har ständigt ansett det som en väsentlig punkt i min onkels karakär, mina herrar, att han var en förtrogen vän och kamrat med Tom Smart av det stora huset Bilson och Slum, Cateaton-Street i City. Min onkel reste för Tiggin och Welps, men gjorde under lång tid ungefär samma rund som Tom, och den första afton, som de möttes, fann min onkel behag i Tom, liksom Tom fann behag i min onkel. Innan de hade känt varandra en halvtimme, slogo de vad om en ny hatt, om vilkendera av dem skulle kunna laga till den bästa punschbålen och tömma den hastigast.
