Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Min onkel vann vad tillagningen angick, men Tom Smart besegrade honom i drickningen. De rekvirerade ännu var sin bål till för att dricka varandras skål i den, och från den tiden voro de svurna vänner. Det är ett öde i sådana saker, mina herrar; man kan inte undgå det.

»Till sitt yttre var min onkel något under medelstorleken, men därjämte var han mera satt än folk i allmänhet, och kanske var hans ansikte även en smula rödare. Han hade det muntraste ansikte ni någonsin sett, mina herrar; det hade en viss likhet med Punchs, endast med en vackrare näsa och haka; hans ögon spelade och blinkade ständigt av skalkaktighet, och ett leende — icke av de där meningslösa, träaktiga leendena, utan ett äkta, hjärtligt, muntert, godmodigt leende — vilade ständigt över hans ansikte.

»Sin stora resa företog min onkel på hösten, vid vilken tid han inkasserade penningar och mottog beställningar i Skottland, i det han reste från London till Edinburgh, från Edinburg till Glasgow, från Glasgow tillbaka till Edinburgh, och därifrån till London på segelskuta. Ni skola veta, att det andra besöket i Edinburgh gjorde han för sitt nöjes skull. Han brukade resa tillbaka dit på en veckas tid för att hälsa på gamla vänner, och genom att äta frukost med en, intaga en frukostmiddag med en annan, äta middag med en tredje och supera med en fjärde plägade han förskaffa sig åtta ganska glada dagar. Jag vet inte om någon av er någonsin deltagit i en äkta, kraftig, gästfri skotsk frukost och därefter gått till en liten frukostmiddag av ett trä ostron, ett dussin buteljer väl korkat öl och till slut ett par glas whisky. Om ni någonsin gjort det, skola ni medgiva, att det behövs ett tämligen starkt huvud till att där ovanpå gå till middag och kvällsmål.

»En afton, tjugufyra timmar innan min onkel skulle segla till London, åt han hos en mycket gammal vän, en rådman Mac — med fyra stavelser bakefter, som bodde i den gamla staden Edinburgh. Där voro rådmannens hustru och rådmannens tre döttrar och rådmannens fullvuxne son, och tre eller fyra korpulenta, gamla, muntra skottar med buskiga ögonbryn, vilka rådmannen hade inbjudit för att de skulle hjälpa till att hålla munterheten vid makt. Det var en lysande supé. Där fanns rökt lax och kabiljo från Finnau och ett lammhuvud och lungmos, en berömd skotsk rätt, mina herrar, om vilken min onkel brukade säga, att den alltid, när den kom på bordet förekom honom likna en Cupido-mage,[1] och många andra saker, på vilka jag glömt namnen, men som icke desto mindre voro goda. Flickorna voro vackra och förekommande; rådmannens hustru var en av de godmodigaste varelser, som någonsin funnits till, och min onkel var vid ypperligt lynne, varav följden blev att flickorna hela tiden logo och fnissade, rådmannens hustru skrattade högt, och rådmannen själv och de andra glada stallbröderna stormskrattade till dess de blevo pionröda i ansiktet. Jag kommer inte så noga ihåg huru många glas whiskytoddy var man drack efter maten; men det vet jag, att vid pass klockan ett på morgonen blev rådmannens äldste son alldeles redlös, medan han gjorde ett försök att sjunga första versen av 'Willie bryggde av en skäppa malt', och som han under den sista halvtimman hade varit den enda som varit synlig över bordet, föll det min onkel in, att det kanske kunde vara tid på att gå, i synnerhet som de hade börjat att dricka klockan sju för att han inte skulle komma alltför sent hem. Som han emellertid fann, att det kanske icke skulle vara så alldeles hövligt att gå direkte, utnämnde han sig själv till ordförande, tillagade ännu ett glas, reste sig upp för att föreslå sin egen skål, höll ett vackert tal fullt av artigheter till sig själv och drack skålen med stor hänförelse. Allt detta oaktat vaknade ingen, varför min onkel tog sig ännu en liten droppe — denna gång oblandad whisky, för att han inte skulle må illa av toddyn, lade våldsam hand på sin hatt och vandrade ut på gatan.

»Det var en vild stormig natt, då min onkel stängde rådmannens port, och sedan han först tryckt hatten riktigt fast på huvudet, för att vinden icke skulle blåsa av den, stoppade han händerna i fickorna och kastade en blick upp mot himlen för att se hurudant vädret var; skyarna drevo i den mest virvlande fart förbi månen, i det de än alldeles förmörkade honom, än tilläto honom att bryta fram i sin fulla glans och sprida sitt ljus över alla omgivningarna, men så åter foro över honom och inhöljde allt i mörker. — “Det går verkligen icke an”, sade min onkel, vändande sig till vädret, som om han känt sig personligen förnärmad. “Det här duger rakt inte för min resa. Det går rakt inte an”, sade min onkel med mycken bestämdhet. Och sedan han hade upprepat dessa ord flera gånger, återvann han med någon svårighet sin jämvikt — ty han hade blivit en

  1. Den skotska lungmosen kokas i en ko- eller fårmage.