herrar; ty han tyckte att en liten kurtis kunde vara angenäm efter blodbadet, om inte annat så för ombytes skull.
»“Vi ha inte ett ögonblick att förlora”, sade den unga damen. “Han”, här pekade hon på den unge herrn i himmelsblått, “är enda sonen till den mäktige markisen av Filletoville.”
»“Ja, min nådiga, då fruktar jag sannerligen, att han aldrig kommer att ärva titeln”, svarade min onkel med en kallblodig blick på den unge herrn, vilken, såsom jag beskrivit, stod spetsad mot väggen som en ollonborre. “Ni har avskurit arvsföljden, min nådiga.”
»“Jag har blivit bortförd från mitt hem och mina vänner av dessa skurkar”, sade den unga damen, vars anlete glödde av harm. “Denne eländige skulle om en liten stund med våld ha tvungit mig att gifta mig med honom.”
»“Fördöme hans oförskämdhet!” sade min onkel, i det han kastade en ytterst föraktfull blick på den döende arvvingen av Filletoville.
»“Såsom ni kan fatta av vad ni sett”, sade den unga damen, “är hans följe färdigt att mörda mig, om ni kallar någon till hjälp. Om deras medbrottslingar finna oss här, äro vi förlorade. Om två minuter är det kanske för sent. Postvagnen!”
»Med dessa ord sjönk hon i min onkels armar, överväldigad av sina känslor och ansträngningen av att ha spetsat den unge markisen Filletoville. Min onkel fattade henne om livet och bar henne ut i porten. Där stod vagnen förspänd med fyra svarta hästar med långa svansar och flygande manar; men där fanns ingen konduktör, ingen kusk, inte en gång en stalldräng till att hålla hästarna.
»Jag hoppas att jag inte begår någon orättvisa mot min onkels minne, mina herrar, då jag såsom min enskilda mening yttrar, att han, ehuru ungkarl, redan förut hade hållit åtskilliga fruntimmer i sina armar; jag tror verkligen, att han hade ett slags vana att kyssa uppasserskor, och jag vet, att vid ett eller par tillfällen trovärdiga vittnen sett honom trycka en värdshusvärdinna på ett mycket tydligt sätt i sin famn. Jag berättar denna omständighet för att visa vilken ovanligt person denna sköna dam måste ha varit, eftersom hon kunde uppröra min onkel så som hon gjorde; ty han sade ofta, att då hennes vackra, mörka ögon fäste sig på hans ansikte, då hon åter kom till sans, blev han så underlig och ängslig till mods, att hans ben skakade under honom. Men vem kan väl se in i ett par milda, mörka ögon, utan att bli underlig om hjärtat? Jag kan det inte, mina herrar. Jag är rent av rädd att se på några ögon, som jag känner; det är verkligen sant.
»“Ni lämnar mig ju aldrig?” stammade den unga damen.
»“Aldrig!” sade min onkel och menade det även.
»“Min ädle räddare!” utbrast den unga damen. “Min dyra, goda, tappra räddare!”
»“Säg inte så där”, föll min onkel henne i talet.
»“Varför inte?” frågade den unga damen.
»“Därför att er mun ser så söt ut när ni talar”, svarade min onkel, “att jag fruktar att jag blir nog grov att kyssa den.”
»Den unga damen räckte upp sina händer, liksom för att varna min onkel för att göra det, och sade — nej, hon sade ingenting — hon log. Då man har ett par av de skönaste läppar i världen för sina ögon och ser dem milt forma sig till ett skälmskt leende — om man är alldeles tätt invid dem, och ingen annan är närvarande — så kan man inte bättre visa sin beundran för deras sköna form och färg än genom att genast kyssa dem. Detta gjorde min onkel, och jag högaktar honom för det.
»“Tyst!” utbrast den unga damen och ryckte till. “Ljudet av vagnshjul och hästar!”»
»“Ni har rätt”, svarade min onkel och lyssnade.
»Han hade ett gott öra för vagnshjul och hovslag; men det tycktes komma så många hästar långt bort ifrån, att det var omöjligt att bilda sig en föreställning om deras antal. Det var ett ljud som av femtio rustvagnar med sex fullblodshästar för var.
»“Vi äro förföljda!» utbrast den unga damen och slog ihop händerna. “Vi äro förföljda; jag har intet annat hopp än er.”
»Det låg ett sådant uttryck av förskräckelse i hennes vackra ansikte, att min onkel genast fattade sitt beslut. Han lyfte henne upp i vagnen, bad henne att inte vara rädd, tryckte ännu en gång sina läppar mot hennes och satte sig upp på kuskbocken, sedan han rått henne att draga upp fönstret för att utestänga den kalla luften.
»“Ett ögonblick, min vän!” sade den unga damen.
»“Vad är det?” frågade min onkel från kuskbocken.
»“Jag måste tala med er”, svarade den unga damen; “bara ett ord, ett enda ord, min dyre vän.”
»“Ska jag stiga ned?” frågade min onkel. Damen sva-
