rade icke, men log åter. Ett sådant leende, mina herrar! Det reducerade det förra helt och hållet till intet. Min onkel steg tvärt ned från sin upphöjda plats.
»“Vad är det, min ljuva vän?” sade min onkel, i det han tittade in genom vagnsfönstret. Damen hade i detsamma händelsevis lutat sig fram, och min onkel tyckte att hon nu var ännu skönare än någonsin förut. Han var i detta ögonblick alldeles invid henne, mina herrar, och måste därför veta det. “Vad är det, min ljuva vän?”
»“Ska ni aldrig älska någon annan än mig — aldrig gifta er med någon annan?” sade den unga damen.
»Min onkel svor en dyr ed på att han aldrig skulle gifta sig med någon annan, och den unga damen drog in huvudet och upp fönstret. Han hoppade upp på kuskbocken, satte ut armbågarna, fattade piskan, som låg uppe på vagnstaket, ordnade tömmarna, gav den bortersta spannhästen en klatsch, och framåt foro de långsvansade, svarta hästarna med flygande manar, femton goda engelska mil i timmen, med den gamla postvagnen bakefter sig — usch! vad det gick!
»Men bullret där bakom blev allt starkare. Ju snabbare den gamla vagnen ilade framåt, desto närmare kommo förföljarna — män, hästar och hundar hade förenat sig i förföljelsen. Larmet var förfärligt, men genom detta ljöd den unga damens röst, då hon skyndade på min onkel och ropade: “Fortare! Fortare!”
»De flögo förbi de mörka träden likt fjädrar, som virvlas framåt av en orkan. Hus, häckar, kyrkor, höstackar, alla möjliga föremål sprängde de förbi med en fart och ett dån som av rytande vatten, vilket plötsligt brutit sig ut. Men larmet av förföljelsen blev allt starkare, och alltjämt kunde min onkel höra den unga damens vilda skri: '“Fortare! Fortare!”'
»Min onkel begagnade piska och tömmar, och hästarna flögo framåt, til dess de voro vita av skum, och likväl blev larmet bakom allt starkare, och likväl ropade den unga damen: “Fortare! Fortare!” I ögonblickets spänning stampade min onkel hårt emot fotbrädet och — upptäckte att dagen grydde och att han satt på kuskbocken på en gammal Edinburgh-postvagn, skälvande av köld och fruktighet och stampande med fötterna för att värma dem! Han steg ned och tittade ivrigt in i vagnen efter den sköna damen — men ack ! vagnen hade varken dörr eller sits — den var bara en tom låda.
»Min onkel visste naturligtvis mycket väl, att det var något hemlighetsfullt med i spelet, och att allt hade tillgått precis så som han brukade berätta det. Den dyra ed, han hade svurit den unga damen, förblev han trogen, i det han för hennes skull avslog åtskilliga lämpliga värdshusvärdinnors hand och slutligen dog som ungkarl. Han sade ständigt, att det ändå var bra märkvärdigt, att han genom en sådan ren tillfällighet som den, att han klättrade över staketet, hade fått kännedom om att vålnaderna av postvagnar, konduktörer, kuskar och passagerare hade för vana att regelbundet varje natt företaga resor, och han brukade tillägga, att han var den enda levande människa, som någonsin hade blivit tagen med såsom passagerare vid en av dessa utflykter; och jag tror, att han hade rätt, mina herrar; åtminstone har jag aldrig hört det om någon annan.»
FEMTIONDE KAPITLET
OM HURULEDES MR PICKWICK DROG UT I SITT ÄRENDE OCH HURU HAN GENAST I BÖRJAN ERHÖLL FÖRSTÄRKNING AV EN HÖGST OVÄNTAD BUNDSFÖRVANT
Precis klockan tre kvart på nio blevo hästarna förspända,
och då mr Pickwick och Sam Weller hade intagit sina
platser, den ena inuti och den andra utanpå, fick
postiljonen befallning att först köra till mr Bob Sawyers hus
för att taga mr Benjamin Allen med.
Det var med en icke ringa förvåning som mr Pickwick, då han stack huvudet ut genom fönstret, i det vagnen höll utanför porten med den röda lyktan och den mycket läsliga inskriften »Sawyer, Nockemorfs efterträdare», såg pojken i det grå livréet ha mycket brått med att stänga luckorna, vilket, såsom ett ovanligt och mindre affärsmässigt företag på denna tid av dagen, genast kom honom att draga två slutsatser, nämligen att antingen hade någon av mr Bob Sawyers goda vänner och patienter lagt sig att dö, eller också hade mr Sawyer själv gjort bankrutt.
»Vad står på?» frågade mr Pickwick pojken.
»Ingenting, sir», svarade pojken och drog munnen upp till båda öronen.
»Allt klart, allt klart!» ropade Bob Sawyer, som plöts-
