ligt visade sig i dörren med en liten, smutsig och illa medfaren läderkappsäck i ena handen samt en grov kavaj och en resschal på den andra. »Jag reser, gamla kamrat!»
»Ni!» utbrast mr Pickwick.
»Ja, och en riktigt ordentlig expedition ska det bli», svarade Bob Sawyer. »Hollah, Sam!»
Sedan mr Bob Sawyer sålunda korteligen utbett sig mr Wellers uppmärksamhet, kastade han läderkappsäcken upp i baksitsen till Sam, som med stor beundran observerade hans skicklighet och genast stoppade kappsäcken under sätet. Då detta var gjort, arbetade sig Bob Sawyer med pojkens tillhjälp och en stark ansträngning in i sin grova kavaj, som var en smula för liten åt honom, varefter han närmade sig vagnsfönstret och skrattade av full hals.
»En överraskning, inte sant?» sade Bob i det han torkade tårarna ur sina ögon med en av ärmarna i kavajen.
»Men Herre Gud, ni måtte väl aldrig vara nog dåraktig att vilja lämna edra patienter, utan att det är någon som sköter om dem?» invände mr Pickwick i en mycket allvarlig ton.
»Varför inte det?» svarade Bob. »Jag spar in därigenom, ska ni veta. Inte en enda av dem betalar mig, och för övrigt», tillade Bob, sänkande sin röst till en förtrolig viskning, »skola de alltid vara betjänta därmed; ty som jag nästan är läns på medikamenter och för ögonblicket inte är i stånd att öka förrådet, skulle jag ha blivit tvungen att ge dem allesammans kalomel, som bestämt inte hade varit nyttigt för åtskilliga av dem; och därför är det bäst som det är.»
Det låg en filosofi och en logik i detta svar, varpå mr Pickwick icke var förberedd. Han teg några ögonblick och tillade därefter med mindre fasthet än förut:
»Men den här postschäsen rymmer bara två, min unge vän, och jag har givit mr Allen mitt löfte.»
»Bry er aldrig om mig», svarade Bob. »Jag har övervägt alltsammans: Sam och jag kunna dela baksätet emellan oss. Se hit ett ögonblick. Det här lilla plakatet ska klistras upp på boddörren: “Sawyer, Nockemorfs efterträdare. Man fråge sig för hos mrs Cripp mitt emot.” Mrs Cripp är mor åt min butikspojke. — “Det gör mr Sawyer mycket ont”, säger mrs Cripp; “men han kunde inte undvika det; blev hämtad tidigt i dag på morgonen till en konsultation med de främsta kirurgerna i landet — de kunde inte undvara honom — måste ha honom, det måste kosta vad som helst — förfärlig operation.” — Saken är den», sade Bob till slut, »att jag sannolikt kommer att ha gagn därav; om jag bara kan komma in i en av tidningarna här på platsen, så är min lycka gjord. Men här kommer Ben — se så, in med dig nu!»
Med dessa brådskande ord makade mr Bob Sawyer undan postiljonen, sköt sin vän in i vagnen, slog igen dörren, slag upp vagnssteget, klistrade upp plakatet på porten, stoppade nyckeln i fickan och hoppade upp bakpå, gav befallning om att sätta i väg, och gjorde allt detta med en så utomordentlig fart, att innan mr Pickwick väl hade börjat att överväga, om mr Bob Sawyer borde tagas med, rullade de av med mr Bob Sawyer såsom självbjuden medlem av sällskapet.
Så länge deras resa inskränkte sig till Bristols gator, behöll den skämtsamme Bob sina yrkesmässiga glasögon på näsan och uppförde sig med passande värdighet och stadga, i det han endast gav sig luft i åtskilliga muntliga kvickheter blott och bart till gagn och glädje för mr Sam Weller; men då de hade kommit ut på landsvägen, lade han av sig såväl sina gröna glasögon som sitt gravitetiska sätt och utförde en hel hop handgripligt skämt, som måhända i nog hög grad ägnade sig för att väcka de förbigåendes uppmärksamhet och göra postschäsen och dem, som den inrymde, till föremål för en mer än vanlig nyfikenhet, i det de minst påfallande av dessa idrotter voro en högst skrällande imitation av ett posthorn och ett skrytsamt utvecklande av en vid en promenadkäpp bunden karmonsinröd silkesnäsduk, som allt emellanåt svängdes i luften med åtskilliga om trots och övermod vittnande åtbörder.
Under angenämaste stämning gick resan. Man åt en animerad frukostmiddag på Berkeley hed och en om möjligt ännu mera animerad middag i Tewkesbury. Efter den senare måltiden sovo mr Pickwick och mr Ben Allen tryggt under en sträcka av trettio mil, medan Bob och mr Weller sjöngo duetter på baksätet.
Det var alldeles mörkt, då mr Pickwick blev tillräckligt vaken för att se ut genom fönstret. De enstaka stugorna vid landsvägen, den smutsiga färg, som varje synligt föremål hade, den tjocka dunstkretsen, de med stenkolsaska och tegeldamm belagda vägarna, de tjocka rökpelarna, som tungt vältrade sig upp från tornhöga skorstenar och svärtade och förmörkade allt runt omkring;
