skimret av avlägsna ljus, de tunga fraktvagnarna, som släpade sig framåt, lastade med rasslande järnstänger eller stora staplar av tunga varubalar — allt vittnade om att de snart närmade sig den stora fabriksstaden Birmingham.
Medan de rullade genom de smala sidogator, som förde till hjärtat av folkvimlet, verkade synen och ljudet av allvarlig sysselsättning ännu starkare på sinnena. Gatorna vimlade av arbetsfolk; arbetets sorl genljöd från varje hus; ljus glimmade från de smala fönstren i vindskuporna och virvlande hjul och slamrande maskiner skakade de skälvande murarna. Eldarna, vilkas mörkröda, dämpade sken hade kunnat ses på flera mils avstånd, blossade häftigt upp i de stora verkstäderna och fabrikerna i staden. Hamrarnas klappande, ångans brus och det dova, tunga ljudet av maskinerna, bildade den sträva musik, som ljöd från alla håll och kanter.
Postiljonen körde raskt genom de breda gatorna och förbi de vackra, väl upplysta butikerna, som ligga mellan förstäderna och det gamla Hôtel Royal, innan mr Pickwick hade börjat att överväga vilket svårt och grannlaga ärende som hade fört honom hit.
Detta ärendes grannlaga beskaffenhet och svårigheten av att utföra det på ett tillfredsställande sätt minskades för ingen del av mr Bob Sawyers frivilliga sällskap; sanningen att säga, måste mr Pickwick erkänna för sig själv att dennes närvaro vid detta tillfälle, huru välvillig och trevlig den än kunde vara, alldeles icke var någon heder, som han frivilligt skulle ha sökt, ja, han skulle med nöje ha givit en rätt vacker summa för att ofördröjligen kunna få mr Bob Sawyer flyttad till något annat ställe på minst sina femtio mils avstånd.
Mr Pickwick hade aldrig stått i någon personlig förbindelse med den äldre mr Winkle, ehuru han visserligen hade brevväxlat med honom ett par gånger och meddelat honom tillfredsställande svar på hans förfrågningar rörande hans sons moraliska karaktär och uppförande, och han kände därför med en viss nervös oro, att det att hälsa på honom för första gången i sällskap med Bob Sawyer och Ben Allen, vilka båda hade sin lilla florshuva, för ingen del var det lämpligaste sätt han kunde hitta på för att intaga honom till sin fördel.
»Emellertid måste jag göra mitt bästa», sade mr Pickwick, i det han sökte att taga mod till sig; »jag måste tala med honom i afton, eftersom jag lovat det, och om de nödvändigt vilja med, måste jag göra sammankomsten så kort som möjligt och nöja mig med det hopp, att de för sin egen skull inte skola blottställa sig.»
Medan han tröstade sig med dessa betraktelser, stannade vagnen utanför Hôtel Royal, och sedan Ben Allen till en del blivit väckt ur en märkvärdig sömn och utsläpad vid kragen av mr Samuel Weller, blev mr Pickwick i stånd att stiga ur. De blevo visade in i ett hyggligt rum, och mr Pickwick vände sig genast till kyparen med en förfrågan om varest mr Winkle bodde.
»Strax bredvid, sir», svarade kyparen; »inte över femhundra steg härifrån, sir; mr Winkle är uppsyningsman vid kanalen, sir. Hans enskilda bostad ligger — nej, den ligger inte femhundra steg härifrån.»
»Ska jag skicka upp jungfrun, mina herrar?»
»Ja, om ni behagar», svarade mr Pickwick.
»Om ni behagar, sir?»
»Och be henne taga med sig litet sodavatten», sade Bob Sawyer.
»Sodavatten, sir? Ska bli, sir.»
Och med sinnet tydligen lättat från en överväldigande tyngd genom att omsider ha fått en beställning på något, smalt kyparen omärkligen bort. Kypare varken gå eller springa. De ha en egendomlig och hemlighetsfull förmåga att försvinna ur rum, vilken andra dödliga icke besitta,
Sedan sodavattnet hade väckt några ringa symptom till livskraft hos mr Ben Allen, lät han förmå sig att tvätta sina händer och sitt ansikte och att finna sig uti att bli borstad av Sam, och då mr Pickwick och mr Bob Sawyer ävenledes hade avhjälpt den oordning, varuti resan hade bragt deras toalett, begåvo de sig alla tre arm i arm bort till mr Winkle, medan Bob Sawyer under vandringen dit genompyrde hela atmosfären med tobaksrök.
Några hundra steg borta, vid en tyst och stilla gata med förmöget utseende, låg ett gammalt, rött tegelstenshus med tre trappsteg utanför porten, och på denna syntes en mässingsplåt med orden Mr Winkle i feta latinska kapitäler. Trappstegen voro mycket vita, tegelstenarna mycket röda, huset var mycket prydligt, och där stodo mr Pickwick, mr Benjamin Allen och mr Bob Sawyer just som klockan slog tio.
En nätt tjänstflicka läste upp, då de knackade på, men studsade, då hon såg de tre främlingarna.
