»Ja, det är inte så tokigt, det där», sade Sam.
»Tror du, att ifall din husbonde hade varit kusk», resonerade mr Weller, »juryn då skulle ha dömt honom, även om det hade varit möjligt att saken gått ända därhän? Nej, se det hade den inte vågat göra.»
»Och varför inte det?» frågade Sam en smula föraktfullt.
»Varför?» svarade mr Weller. »Därför att det hade stritt emot jurymännens samvete. En riktig kusk är ett slags mellanlänk mellan det gifta och ogifta ståndet, och det vet var förnuftig människa.»
Mr Weller satt tyst en stund, grubblande över detta hemlighetsfulla faktum, så fortsatte han:
»Nu har jag beslutit att köra 'Säkerheten' och åter inkvartera mig i Bell Sawage, som är mitt naturliga element, Sammy.»
»Men hur ska det då gå med affärn?» frågade Sam.
»Affärn, Samiel», svarade den gamle gentlemannen, »med kunder och varor och innanrede ska säljas under hand, och av pengarna, som flyta in därför, ska, enligt din styvmors begäran, kort innan hon dog, två hundra pund placeras i — vad kallar di dem nu igen de där tingestarna?»
»Vad för tingestar?» frågade Sam.
»De där, som ständigt gå upp och ner i City.»
»Omnibusar?» föreslog Sam.
»Ah, prat!» svarade mr Weller; »de där tingestarna, som alltid äro i rörelse och på ett eller annat sätt trassla in sig med statsskulden och skattkammarbevisen och allt det där.»
»Jaså, ni menar fonderna», sade Sam.
»Ja, fonderna, ja», svarade mr Weller. »Två hundra pund ska placeras för din räkning, Samiel, i de där fonderna, fyra och en halv procents reducerade konsoler, Sammy.»
»Det var bra hyggligt av den gamla damen att tänka på mig», sade Sam; »och jag är henne särdeles förbunden därför.»
»Resten placeras på mitt namn», fortfor den äldre mr Weller, »och när jag se'n inte längre sitter på kuskbocken, så faller hela surven till dig; men gör därför inte av med alltsammans på en gång, min gosse, och se väl efter att inte någon änka får den minsta nys om din rikedom, annars är det ute med dig.»
Sedan mr Weller givit sin son denna förmaning, tog han med klarnad uppsyn åter fatt i sin pipa; han kände sig nu tydligen mycket lättare om hjärtat, sedan han meddelat sin son denna upplysning.
»Det är någon som knackar på dörrn», sade Sam.
»Tyst!» viskade mr Weller med en förskräckt blick. »Bry dig aldrig om det, Sammy; det är kanske en av änkorna.»
Då ingen brydde sig om knackningen, vågade den osedde gästen efter en stunds förlopp att öppna dörren och titta in. Det var icke något kvinnligt huvud, som stacks in genom den på glänt stående dörren, utan mr Stiggins långa svarta lockar och röda ansikte. Mr Weller tappade sin pipa.
Den ärevördige herrn öppnade nästan omärkligt dörrn så småningom, till dess öppningen blev så pass stor, att hans magra lekamen kunde tränga sig fram genom den, varefter han gled in i rummet och mycket omsorgsfullt och varligt stängde dörren efter sig. Vändande sig mot Sam och sedan han upplyft sina händer och ögon till bevis på den obeskrivliga sorg han kände över den olycka, som hade drabbat familjen, flyttade han den högkarmade stolen bort till dess vanliga vrå vid kaminen, och sedan han satt sig på yttersta kanten därav, tog han fram en brun näsduk och höll den för sina synverktyg.
Medan detta försiggick, hade mr Weller suttit tillbakalutad i sin stol, med uppspärrade ögon, med händerna på sina knän och med en uppsyn, som uttryckte en överväldigande och allt annat undanträngande förvåning. Sam satt mitt emot honom i den djupaste tystnad och väntade med girig nyfikenhet på huru detta uppträde skulle sluta.
»Ack, min unge vän», sade mr Stiggins, brytande tystnaden med en mycket låg röst, »här är en svår sorg.»
Sam nickade vårdslöst.
»Även för vredenes man!» tillade mr Stiggins. »Den får ett kärils hjärta att blöda.»
Sam hörde sin far mumla något om att få ett kärils näsa att blöda; men mr Stiggins hörde det icke.
»Vet ni, unge man», viskade mr Stiggins, i det han sköt sin stol närmare intill Sam, »om hon lämnat Emanuel någonting?»
»Vem är det?» frågade Sam.
