Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Kapellet», svarade mr Stiggins, »vårt kapell, vår fårfälla, mr Samuel.»

»Hon har inte lämnat någonting varken åt fållan eller herden eller fåren, och inte åt hundarna heller», svarade Sam i bestämd ton.

Mr Stiggins såg listigt på Sam, kastade en blick bort till den gamle herrn, som satt med slutna ögon, som om han sov, och sade, i det han sköt sin stol ännu närmare:

»Inte åt mig heller, mr Samuel?»

Sam skakade på huvudet.

»Måhända», sade Stiggins dröjande, efter några ögonblicks djupt eftersinnande, »måhända har hon rekommenderat mig åt vredenes mans omsorg, mr Samuel?»

»Ja, så tycks det verkligen, efter vad han nyss sade», svarade Sam. »Han talte alldeles nyss om er.»

»Nej, gjorde han?» utbrast Stiggins och klarnade upp, »Ack, han har nog förändrats, tänker jag. Vi skola kunna leva mycket väl och behagligt tillsammans nu, mr Samuel, inte sant? Jag skulle kunna hålla uppsikt över hans egendom, när inte ni är här — en mycket god uppsikt, förstår ni.»

Mr Stiggins tystnade här med en långdragen suck för att avvakta ett svar. Sam nickade, och den äldre mr Weller frambragte ett ljud, vilket, ehuru det varken var ett suckande, ett grymtande, ett flämtande eller ett brummande, likväl till en viss grad tycktes äga karaktären av alla dessa ljud.

Uppmuntrad av detta ljud, vilket han tog för att vara ett tecken till ånger och samvetsagg, såg mr Stiggins sig om, gnuggade händerna, grät, log, grät ännu en gång och gick därefter sakta över golvet till en honom välbekant hylla i en vrå, där han tog ett glas och med mycken betänksamhet lade fyra sockerbitar i detsamma. Sedan detta var gjort, såg han sig åter om och suckade ömkligt, varefter han gick sakta ut i skänkrummet, och strax därpå kom tillbaka med glaset till hälften fyllt med ananasrom, närmade sig pannan, som sjöng helt muntert på hällen, blandade till sig en toddy, rörde om i den, satte sig ned, tog sig en god och hjärtlig klunk av toddyn och drog slutligen ett djupt och långt andedrag.

Den äldre mr Weller, som ännu altjämt fortfor att göra åtskilliga underliga och tämligen misslyckade försök att låtsa som om han sov, yttrade under allt detta icke ett enda ord; men då mr Stiggins höll upp för att hämta andan, rusade han på honom, ryckte glaset ur handen på honom, kastade återstoden av toddyn i hans ansikte och själva glaset in i kaminen. Därpå grep han den ärevördige herrn med ett säkert tag i kragen och började plötsligt och sparka honom på det ursinnigaste sätt, ledsagande varje anbringande av sina kragstövlar på mr Stiggins person med diverse häftiga och osammanhängande förbannelser över hans ögon, lemmar och hela kropp.

Sam tryckte floret fastare på sin fars huvud, varefter den gamle herrn, fortsättande sina sparkar med ännu större livlighet än förut, tumlade med mr Stiggins genom skänkrummet och genom förstugan ut till porten och därifrån ut på gatan, medan sparkarne fortforo hela tiden och snarare tilltogo än avtogo i häftighet.

Det var en vacker och uppmuntrande syn att se den rödnäste mannen vrida sig under mr Wellers näve, när han släpades ut på gården, och hela hans kropp skälva, i det den ena sparken följde raskt på den andra, och det var en ännu mera spännande syn att se mr Weller efter ett väldigt stretande doppa mr Stiggins huvud ned i en ho full med vatten och hålla det kvar där, till dess han nära nog var kvävd.

»Se så», sade mr Weller och samlade hela sin styrka till en högst invecklad spark, i det han tillät mr Stiggins att lyfta huvudet upp ur hon, »skicka nu hit någon av de där lata herdarne, och jag ska bulta honom till ett gelé först och dränka honom efteråt. Sammy, hjälp mig in och slå i ett litet glas konjak åt mig. Jag har alldeles tappat andan, min gosse.»



FEMTIOTREDJE KAPITLET

SOM INNEHÅLLER MR JINGLES OCH JOB TROTTERS SLUTLIGA AFFÄRD SAMT EN STOR AFFÄRSMORGON I GRAYS INN SUARE OCH SLUTAR MED ETT HÄFTIGT HAMRANDE PÅ MR PERKERS DÖRR


Då Arabella efter åtskilliga milda förebråelser och många försäkringar om att det icke fanns det ringaste skäl att vara modfälld, slutligen av mr Pickwick underrättades om den otillfredsställande utgången av hans resa till