Birmingham, utbrast hon i tårar och beklagade under högljudda snyftningar och med rörande ord, att hon hade varit den olyckliga anledningen till oenighet mellan far och son.
»Kära barn», sade mr Pickwick vänligt, »skulden är inte er, Det var omöjligt att förutse, att den gamle herrn kunde var så ogynnsamt stämd mot sin sons giftermål. Jag är övertygad», tillade mr Pickwick med en blick på hennes vackra ansikte, »att han inte anar vilken glädje han nekar sig själv.»
»Ack, bästa mr Pickwick», sade Arabella, »huru skola vi bete oss, om han fortfar att vara ond på oss?»
»Åh, vänta bara tåligt, min lilla vän, så kommer han nog på bättre tankar», svarde mr Pickwick glatt.
»Men, min bästa mr Pickwick, vad skall det bli av Nathaniel, ifall hans fars undandrar honom sitt bistånd?» frågade Arabella vidare.
»Ja, i sådant fall, mitt söta barn», svarade mr Pickwick, »vågar jag förutsäga, att han nog finner någon vän, som inte nekar honom sin hjälp till att bryta sig en bana.»
Meningen i detta svar var icke så väl dold av mr Pickwick, att icke Arabella förstod den. Hon slog därför sina armar kring hans hals, kysste honom ömt och snyftade ännu starkare än förut.
»Det är en bedrövlig förlägenhet, som det här unga paret råkat ut för», tänkte mr Pickwick, medan han den följande morgonen klädde sig; »jag ska gå till Perker och rådgöra med honom om den saken.»
Och som mr Pickwick än ytterligare drevs att begiva sig till Grays Inn Suare av den längtansfulla önskan om att genast göra upp sina affärer med den godhjärtade lilla sakföraren, skyndade han sig att äta frukost och verkställde sitt beslut så hastigt, att klockan ännu icke hade slagit tio, då han kom fram till Grays Inn Square.
Klockan fattades ännu tio minuter i tio, då han gick uppför trappan till Perkers kontor. Skrivarne hade ännu icke anlänt, och han fördrev tiden med att se ut genom fönstret över trappan.
»Ni kommer tidigt, mr Pickwick», sade en röst bakom honom.
»Ah, mr Lowten!» svarade den förstnämnde gentlemannen, i det han såg sig om och kände igen sin gamla bekanta.
»Det är bra varmt att gå i dag, inte sant?» sade Lowten, i det han i en handvändning tog av sig sin frack, tog på sig en luggsliten rock, som han tog fram ur en pulpet, hängde upp sin hatt, tog fram några ark kardus- och plumppapper i omväxlande lag, stack en penna bakom örat och gnuggade därefter händerna med största belåtenhet.
»Så där ja, mr Pickwick», sade han, »nu är jag färdig. Jag har fått på mig min kontorsrock och fått fram mitt underlag, och nu kan han få komma när han vill. Ni har väl inte händelsevis en pris snus att bjuda på?»
»Nej, det har jag inte», svarade mr Pickwick.
»Det var skada, sade Lowten. »Men det är detsamma; jag springer tvärt ut och skaffar mig en flaska sodavatten. Ser jag inte en smula konstig ut kring ögonen, mr Pickwick?»
Den tilltalade individen betraktade mr Lowtens ögon på något avstånd och förklarade därefter, att det enligt hans tanke icke kunde upptäckas någon ovanlig konstighet kring dessa ansiktsdelar.
»Det gläder mig att höra», sade Lowten. »Vi höllo ut tämligen länge i 'Trästubben' i går kväll, och jag är inte riktigt kry i dag. — Men det var sant, Perker har gjort upp den där saken ni vet.»
»Vilken sak?» frågade mr Pickwick. »Mrs Bardells omkostnader?»
»Nej, jag menar inte den», svarade Lowten. »Det är den där rörande den där göken, vars växel vi för er räkning löste in för femtio procent för att få honom ut ur Fleet — för att se'n skicka honom till Demerary.»
»Ah, mr Jingle!» sade mr Pickwick hastigt. »Ja. Nå?»
»Jo, den saken är uppgjord», sade Lowten och formerade sin penna. »Agenten i Liverpool sa, att ni hade gjort honom många tjänster medan ni ännu gjorde affärer, och att han med nöje skulle ta emot honom på er rekommendation.»
»Det är bra», sade mr Pickwick. »Det gläder mig att höra.»
»Men», fortfor Lowten, medan han skrapade ryggen på pennan, innan han gjorde en ny spricka, »vad den andra är för en åsna!»
»Vilken andra?»
