Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


styver. Gul feber måhända — kan ej hjälpa det — annars —»

Så var avskedsstunden kommen. Mr Jingle tackade med några hastiga ord den lille sakföraren för den välvilja och snabbhet, varmed han hade bistått honom, vände sig därefter om mot sin välgörare och stod ett ögonblick tyst, liksom obesluten om vad han borde säga eller göra. Job Trotter kom honom till hjälp i hans förlägenhet; ty med en ödmjuk och tacksam bugning för mr Pickwick fattade han sin vän sakta vid armen och förde honom bort.

»Ett värdigt par!» sade Perker, i det dörren stängdes efter dem.

»Jag hoppas, att de skola bli det», svarade mr Pickwick.

Mr Perker sköt sin stol fram till pulpeten och lyssnade till mr Pickwicks berättelse om gamle mr Winkles halsstarrighet.

»Ge honom åtta dagars betänketid», sade Perker och nickade profetiskt.

»Tror ni att han ger med sig?» frågade mr Pickwick.

»Ja, det tror jag, att han gör», svarade Perker. »I annat fall måste vi försöka vad den unga damens övertalningsgåvor kunna uträtta, och det skulle varje annan än ni genast ha gjort.»

Medan mr Perker därpå tog sig en pris snus med åtskilliga groteska ansiktsförvridningar, som skulle betyda ett lovtal över unga damers övertalningsgåvor, hördes ett sorl av frågor och svar i det yttre kontoret, varefter Lowten knackade på dörren.

»Stig in!» ropade den lille mannen,

Skrivaren kom in och stängde dörren mycket hemlighetsfullt efter sig.

»Vad är det?» frågade mr Perker.

»Det är någon, som vill tala vid er, sir.»

»Vem är det?»

Lowten såg på mr Pickwick och hostade.

»Vem är det? Har ni inte mål i mun, mr Lowten?»

»Jo, sir», svarade Lowten; »det är mr Dodson, och mr Fogg är med honom.»

Se så för tusan!» sade den lille mannen och såg på sin klocka. »Jag bad dem komma hit klockan halv tolv för att göra upp med dem den där saken ni vet, mr Pickwick. Jag gav dem min förbindelse, mot vilken de kvitterade sin fordran hos er. Det är högst förtretligt, min bäste sir. Vad vill ni göra? Vill ni gå in i rummet bredvid?»

Som rummet bredvid just var det, i vilket herrar Dodson & Fogg befunno sig, svarade mr Pickwick, att han ville stanna där han var, så mycket mera som herrar Dodson & Fogg borde blygas att se honom i ansiktet, i stället för att han skulle blygas för dem, vilken senare omständighet han med ett glödande ansikte och många tecken till harm bad mr Perker väl lägga märke till.

»Mycket rätt, min bäste sir, mycket rätt», svarade Perker; »jag vill bara anmärka, att om ni väntar, att Dodson eller Fogg ska visa något tecken till blygsel eller förlägenhet vid åsynen av er eller någon annan, så är ni den mest sangviniska människa i edra förhoppningar, som jag någonsin känt. Visa in dem, mr Lowten.»

Mr Lowten försvann med ett grin och kom strax därefter tillbaka med firman efter vederbörlig rangordning — Dodson förut och Fogg efteråt.

»Jag tror att ni har sett mr Pickwick förut», sade Perker till Dodson, i det han pekade med sin penna åt det håll, där denne gentlefflan satt.

»Hur står det till, mr Pickwick?» sade Dodson med hög röst.

»Ack, Herre Gud, ja, hur står det till, mr Pickwick?» ropade Fogg. »Jag hoppas att ni mår väl. Jag tyckte väl jag, att jag kände igen ansiktet», sade Fogg, i det han drog fram en stol och såg sig omkring med ett leende.

Mr Pickwick böjde huvudet helt litet till svar på dessa hälsningar och steg upp och gick till fönstret, då han såg Fogg taga en bunt papper upp ur sin rockficka.

»Jag tycker inte att ni ser så fet ut, som då jag hade det nöjet att se er senast, mr Pickwick.»

»Det är mycket möjligt, sir», svarade mr Pickwick, som hade utslungat flammande blickar av häftig förbittring, utan att likväl åstadkomma det ringaste intryck på någondera av det såta juridiska paret. »Jag tror verkligen, att jag inte är det, sir. Jag har på den sista tiden blivit förföljd och förargad av några skurkar, sir.»

Perker hostade starkt och frågade mr Pickwick, om han icke hade lust att titta litet i morgontidningen, på vilken förfrågan mr Pickwick gav det mest bestämt nekande svar.

»Ja», sade Dodson, »jag tror nog, att ni blivit förargad i Fleet; det finns åtskilligt konstigt folk där. Var hade ni edra rum, mr Pickwick?»