Hoppa till innehållet

Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Mitt enda rum», svarade denne svårt förolämpande gentleman, »låg vid Kafferumstrappan.»

»Åh, verkligen!» sade Dodson. »Jag tror, att detta är en mycket trevlig del av inrättningen.»

»Mycket!» svarade mr Pickwick torrt.

Det låg en köld i allt detta, som under de för handen varande förhållandena verkade särdeles uppretande på ett retligt lynne. Mr Pickwick kuvade sin harm med en gigantisk ansträngning; men då Perker skrev en anvisning på hela beloppet, och Fogg gömde den i en liten plånbok, medan ett triumferande leende spred sig över hans finniga anlete, kände han hur blodet i hans kinder pulserade av förbittring.

»Det gläder mig», sade Fogg, mildrad av invisningen, »att jag haft det nöjet att göra mr Pickwicks bekantskap. Jag hoppas, att ni inte tänker fullt så illa om oss, som då vi första gången hade det nöjet att se er.»

»Det hoppas jag med», sade Dodson i den förtalade dygdens höga ton. »Mr Pickwick känner oss bättre nu, skulle jag tro; men vilken er tanke om personer av vårt yrke än må vara, så tillåter jag mig att försäkra er, att jag inte hyser den ringaste ovilja eller hämndkänsla emot er för de ord, som ni fann lämpligt att yttra i vårt kontor i Freemens Court, Cornhill, vid det tillfälle, varpå min kompanjon hänsyftat.»

»Nej, inte jag heller!» sade Fogg i den mest förlåtande ton.

»Vårt handlingssätt skall tala för sig självt, sir», sade Dodson, »och varje tillfälle rättfärdiga sig. Vi ha utövat vårt yrke i åtskiliga år; mr Pickwick, och ha blivit hedrade med många utmärkta klienters förtroende. God morgon, sir.»

»God morgon, mr Pickwick!» sade Fogg, stack därmed sitt paraply under armen, drog av högra handsken och framräckte försoningens hand mot denne högst förtörnade gentleman, som därvid stack sina händer under sina frackskört och betraktade sakföraren med föraktfull förvåning.

»Lowten», ropade Perker i detta ögonblick, »läs upp dörren!»

»Vänta ett ögonblick», sade mr Pickwick. »Perker, jag vill yttra några ord.»

»Min bäste sir, låt nu saken vara som den är», sade den lille sakföraren, som under hela sammankomsten hade befunnit sig i ett tillstånd av nervös oro. »Mr Pickwick, jag ber —»

»Jag låter inte tysta mig, sir», svarade mr Pickwick hastigt. »Mr Dodson, ni har ställt några anmärkningar till mig.»

Mr Dodson vände sig om, böjde vänligt på huvudet och log.

»Ni har ställt några anmärkningar till mig», återtog mr Pickwick nästan andlös, »och er kompanjon har räckt mig sin hand, och ni ha bägge antagit en ton för förlåtelse och högsinthet, som jag inte hade väntat mig ens av er.»

»Huru sir?» utbrast Dodson.

»Huru sir», upprepade Fogg.

»Veta ni, att jag varit ett offer för edra ränker och komplotter,» fortfor mr Pickwick. »Veta ni, att jag är den man, som ni kastat i fängelse och plundrat? Veta ni, att ni voro sakförare åt käranden i målet Bardell mot Pickwick?»

»Ja, sir, det veta vi», svarade Dodson.

»Det veta vi naturligtvis, sir», upprepade Fogg med ett slag på fickan, som likväl kanske endast var tillfälligt.

»Jag ser, att ni erinra er det med tillfredsställelse», sade mr Pickwick, i det han för första gången i sitt liv sökte att framhålla ett hånleende på sina läppar, ett försök, som likväl totalt misslyckades. »Ehuru jag under lång tid längtat efter att säga er min tanke om er i rena och tydliga ord, skulle jag likväl av konsideration för min vän Perkers önskan ha lämnat även detta tillfälle obegagnat, om det inte varit för den oförsvarliga ton ni antagit och er oförskämda förtrolighet — jag säger oförskämda förtrolighet, sir», sade mr Pickwick, i det han vände sig mot Fogg med en häftighet i sina rörelser, som förmådde denne gentleman att med stor snabbhet draga sig tillbaka mot dörren.

»Akta er, sir!» sade Dodson, som, ehuru han var den gröfste av de två, försiktigt hade förskansat sig bakom Fogg och talade med ett mycket blekt ansikte över hans huvud. »Låt honom överfalla er, mr Fogg; sätt er inte på något sätt till motvärn.»

»Nej, det ska jag nog låta bli», sade Fogg och drog sig litet längre tillbaka under det han talade, till uppenbar tröst för hans kompanjon, som på detta sätt efter hand kom ut i det yttre kontoret.