Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ni äro», sade mr Pickwick, återtagande tråden i sitt föredrag, »ni äro just ett par för varandra passande, gemena, skurkaktiga, lagvrängande rövare!»

»Nå», inföll Perker, »är detta alltsammans?»

»Allt är sammanfattat däruti», svarade mr Pickwick; »de äro ena gemena, skurkaktiga lagvrängande rövare.»

»Se så», sade Perker i den mest försonande ton; »nu har han sagt allt vad han har att säga, mina bästa herrar; för all del, gå nu. Lowten, är dörren öppen?»

Mr Lowten svarade jakande med ett halvkvävt fnissande.

»Se så — se så — god morgon — god morgon — så så, mina bästa herrar — Lowten, dörrn!» ropade den lille mannen och sköt Dodson och Fogg ut ur kontoret; »den här vägen, mina bästa herrar — låt det nu få ett slut — bevare mig — mr Lowten — dörrn, sir ! — varför passar ni inte på dörrn?»

»Om det finns lag och rätt i England, sir», sade Dodson med en blick på mr Pickwick, i det han satte på sig sin hatt, »så ska ni komma att få umgälla det här.»

»Ni äro ett par gemena —»

»Kom ihåg, sir, att det ska komma att stå er dyrt», sade Fogg, hotande med sin knutna hand.

»— skurkaktiga, lagvrängande rövare!» fortfor mr Pickwick, utan att i ringaste mån fråga efter de hotelser, som ställdes till honom.

»Rövare!» ropade mr Pickwick över trappbalustraden, då de båda sakförarna gingo ned.

»Rövare!» röt mr Pickwick, i det han slet sig lös från mr Perker och stack ut huvudet genom fönstret över trappan.

Då mr Pickwick åter drog in huvudet, var hans anlete lugnt och leende; han gick långsamt in i kontoret och förklarade, att han nu hade vältat en stor sten från sitt hjärta och kände sig glad och väl till mods.

Perker yttrade icke ett ord förrän han hade tömt sin snusdosa och skickat Lowten ut för att åter fylla den; men nu greps han av ett anfall av skratt, som räckte i fem minuter, efter vilkas förlopp han sade, att han egentligen borde var ond, men ännu icke kunde tänka allvarligt på saken — men när han kunde det, skulle han bli ond.

»Men», sade mr Pickwick, »låt mig nu få göra upp med er.»

»På samma sätt som nyss?» frågade Perker med ett nytt skratt.

»Inte alldeles», svarade mr Pickwick, i det han tog fram sin plånbok och hjärtligt tryckte den lille mannens hand; »jag menar en uppgörelse i penningar. Ni har visat mig många vänskapstjänster, som jag aldrig kan eller önskar att återgälda; ty jag föredrar att stanna i skuld hos er.»

Efter denna inledning fördjupade sig de båda vännerna i några mycket invecklade beräkningar och dokument, vilka, sedan de blivit vederbörligen genomgångna och förklarade av Perker, genast betaltes av mr Pickwick med många försäkringar om aktning och vänskap.

De hade icke väl kommit till denna punkt, förrän den mest våldsamma och överraskande knackning hördes på dörren. Det var icke något vanligt dubbelslag, utan en oavlåtlig, oavbruten rad av de högljuddaste enkla slag, som om porthammaren hade varit ett perpetuum mobile, eller som om personen utanför hade glömt att hålla upp.

»Vad i Herrans namn är det?» sade mr Perker och ryckte till.

»Det förefaller mig som om det vore någon som knackade på dörrn», sade mr Pickwick, som om det hade kunnat vara det allra ringaste tvivel därom.

Dörrhammaren gav ett kraftigare svar än ord kunnat giva; ty den fortfor att dundra med överraskande styrka och buller utan ett enda ögonblicks uppehåll.

»Men bevare mig», sade Perker och ringde på klockan, »hela kollegiet kommer att råka i uppror av det här. — Mr Lowten, hör ni inte, att det knackar?»

»Jag går genast, sir», svarade skrivaren.

Mr Lowten, som hade varit inne i en mörk avplankning för att tvätta sina händer, skyndade sig till dörren, öppnade den och såg den syn, som beskrives i följande kapitel.