Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


far. »“För två hundra pund reducerade konsuler till min styvson Samiel, och resten av min kvarlåtenskap av vad namn det vara må till min man, Tomy Weller, som jag insätter till min enda exekutor.”»

»Och det är alltsammans?» frågade Sam.

»Det är alltsammans», svarade mr Weller, »och som jag förmodar, att det är till fullkomlig belåtenhet och tillfredsställelse för dig och mig, som äro de enda som det rör, så kunna vi lika gärna kasta den här papperslappen på elden.»

»Vad tänker ni göra, gamla dårhushjon?» sade Sam och ryckte papperet från sin far, medan denne i all oskuld rörde omkring i elden innan han gjorde som han hade sagt. »Jo, ni är mig just en snygg exekutor, ni!»

»Och varför inte det?» frågade mr Weller och såg sig strängt omkring med eldrakan i handen.

»Varför inte?» utbrast Sam. »Därför att det måste bestyrkas och beedigas och genomgå en hel hop tocka där formaliteter.»

»Äh, det är väl aldrig ditt allvar?» sade mr Weller och lade ifrån sig eldrakan.

Sam gömde omsorgsfullt testamentet i en sidoficka, i det han med ett ögonkast gav tillkänna, att vad han sade, var hans allvar, hans rama allvar.

»Nå, då ska jag säga dig en sak», sade mr Weller efter ett kort eftersinnande; »det här är någonting för den där goda vännen till lordkanslern. Pell måste sköta om det, Sam. Han är karl för att sköta en svår sak inför rätta. Vi ska genast ha den här saken inför pank-rätten, Samiel!»

»Som fyra huvuden äro bättre än två, Sammy», sade mr Weller, medan de i schäskärran körde framåt vägen till London, »och hela det där arvet är en svår frestelse för en lagkarl, ska vi ta ett par av mina vänner med oss, som snart skulle hugga honom i hampan, om han sökte att göra konster — två av dem som följde dig till Fleet den där gången. De äro de största kännare av en häst», tillade mr Weller halvt viskande, »de äro de största kännare av en häst, som du nån'sin sett.»

»Och av en lagkarl också?» frågade Sam.

»Den som riktigt förstår sig på att bedöma ett djur, kan också bedöma allt annat», svarade hans far så dogmatiskt, att Sam icke sökte att bestrida denna sats.

I överensstämmelse med detta lovvärda beslut blevo mannen med det spräckliga ansiktet och två andra mycket tjocka kuskar, vilka mr Weller antagligen utvalde på grund av deras fetma och därav följande förstånd, anmodade att göra tjänst, och sedan de hade lovat sitt bistånd, begav sig hela sällskapet till värdshuset vid Portugal-Street, varifrån ett bud skickades till bankrutträtten mitt emot för att bedja mr Pell genast infinna sig.

Budet träffade lyckligtvis mr Pell i rätten, där han, efter som han icke hade synnerligt att göra, smorde sig med en kryddskorpa och ett stycke medvurst. Budskapet hade icke väl blivit viskat i hans öra, förrän han stoppade dessa födoämnen ned i sin ficka bland åtskilliga juridiska dokument och ilade över gatan med en sådan fart, att han kom in i gästrummet innan budet ännu hade hunnit ut ur rätten.

»Tjänare, mina herrar!» sade Pell och rörde vid hatten. »Jag säger det inte för att smickra er, go' herrar; men det finns inte fem personer i världen, för vilkas skull jag hade lämnat rätten i dag.»

»Är det så bråttom, vasa?» sade Sam.

»Bråttom!» svarade Pell. »Jag är alldeles överlastad, som min avlidne vän, lordkanslern, ofta sade, mina herrar, när han hade varit och hört på appellationssakerna i överhuset. Stackars karl, han tålde inte vid ansträngningarna; de där appellationssakerna verkade så starkt på honom. Jag trodde sannerligen mer än en gång, att han skulle duka under för dem. — Ge mig för tre pence rom, mitt barn!»

Då mr Pell ställt denna sista anmärkning i en ton av kvävd sorg till skänkjungfrun, suckade han, såg på sina skor och därefter upp i taket, och som rommen under tiden hade anlänt, drack han ur den.

»Men», sade Pell och sköt en stol fram till bordet, »en man av mitt fack har inte rättighet att tänka på sina vänskapsförhållanden, då hans juridiska bistånd önskas. Apropå, mina herrar, sedan jag sist såg er ha vi haft en mycket sorglig händelse att begråta.»

Då mr Pell kom till ordet begråta, tog han fram en näsduk, vilken han likväl endast använde till att avtorka en liten droppe rom, som hade blivit hängande på hans överläpp.

»Jag såg det i 'Advertiser', mr Weller», fortfor Pell. »Herre Gud, inte mera än femtiotvå! Ack ja — tänk bara!»

Och han suckade på nytt.

»Jag har hört sägas, att hon ska ha varit en mycket