affärer och hopades en sådan massa papper, att mr Salomon Pell och pojken och den blå påsen även blevo så trinda, att knappast någon skulle i dem ha känt igen samma man, pojke och påse, som för några få dagar sedan hade drivit omkring på Portugal-Street.
Då alla dessa viktiga saker äntligen hade blivit ordnade, bestämdes en dag till att sälja statspapperen, och att till den ändan avlägga ett besök hos växelmäklaren Wilkens Flasher, esq., någonstädes i närheten av börsen, för detta ändamål hade blivit rekommenderad av mr Salomon Pell.
Detta var ett slags festligt tillfälle, och vederbörande voro därför klädda i förhållande därefter. Mr Wellers kragstövlar hade nyligen blivit blankade och hans klädsel ordnad med särskild omsorg; mannen med det spräckliga ansiktet hade en fullvuxen georgine med åtskilliga blad i knapphålet, och två av hans vänners rockar voro prydda med buketter av lager och andra ständigt gröna växter. Alla tre voro klädda i sträng helgdagskostym, det vill säga, att de voro insvepta ända upp till sina hakor och hade på sig så mycket kläder som möjligt, vilket är och ständigt varit en diligenskusks föreställning om galadräkt, alltifrån den dag då diligenser blevo uppfunna.
Mr Pell var vid den bestämda tiden på den vanliga mötesplatsen, och även han hade handskar och en ren skjorta på sig, den sistnämnda tämligen »stött» på kragen och ärmlinningarna till följd av ofta upprepade tvättningar.
»En kvart på tu!» sade Pell, i det han såg på klockan i gästrummet. »Om vi äro hos mr Flasher en kvart över tu, så komma vi precis i rättan tid.»
»Vad skulle ni säga om en droppe öl, go' herrar?» yttrade mannen med det spräckliga ansiktet.
»Och en liten bit kallt oxkött?» sade den andra kusken. »Eller ett ostra?» tillade den tredje, som var en hes gentleman på ett par mycket runda ben.
»Hör, hör!» sade Pell. »För att lyckönska mr Weller till att han kommit i besittning av sin förmögenhet, vasa? Ha, ha ha!»
»Det ska bli mig ett nöje, mina herrar», svarade mr Weller. »Ring på klockan, Sammy.»
Sam lydde, och då portern, oxköttet och ostronen blivit inburna, gjorde man frukostmiddagen den största rättvisa. Där envar tog en så verksam del, är det nästan orättvist att särskilt framhålla någon enskild; men om någon individ ådagalade större gåvor än någon annan, så var det kusken med den hesa rösten, som använde en hel karaffin vinättika till sina ostron, utan att förråda den ringaste rörelse.
»Mr Pell», sade den äldre mr Weller, i det han rörde om sin grogg, vilken dryck framsattes för var och en av herrarna, sedan ostronskalen blivit borttagna, »mr Pell, sir, det var min avsikt att vid detta tillufälle föreslå en skål för våra fonder; men Samiel har viskat till mig —»
Här började mr Samuel Weller, som stillatigande och med ett lugnt leende hade förtärt sina ostron, att ropa: »Hör!» med en mycket ljudlig stämma.
»— har viskat till mig, mina herrar», fortfor hans far, »att det skulle vara bättre att använda vad vi ha i glasen till att önska er lycka och framgång och tacka er för det sätt, varpå ni ordnat den här saken. Er skål, sir.»
»Stopp där!» inföll mannen med det spräckliga ansiktet med plötslig energi. »Ögonen på mig, go' herrar!»
Med dessa ord reste sig mannen med det spräckliga ansiktet, vilket de andra herrarna ävenledes gjorde. Mannen med det spräckliga ansiktet mönstrade sällskapet och höjde långsamt sin hand, varje man, däribland även han med det spräckliga ansiktet, drog djupt efter andan och förde sitt glas upp till sina läppar. I nästa ögonblick sänkte mannen med det spräckliga ansiktet åter sin hand, och varje glas sattes tomt ned på bordet. Det är omöjligt att beskriva den gripande verkan, som framkallades av denna märkliga ceremoni; på en gång värdig, högtidlig och vördnadsbjudande, förenade den varje element av storhet.
Mr Pell tackade djupt rörd och med denna sällsynta blandning av blygsamhet och på vetskapen om egen förträfflighet grundade självkänsla som ingick i hans karaktär.
Och så började under mr Pells ledning en vandring till växelmakaren, därifrån till banken och från banken till börsen, där mr Weller slutligen fick mottaga arvet i fempundsnoter.
»Som min son och jag», sade mr Weller, då de kommo ut från bankkontoret, »ha ett mycket angeläget ärende i eftermiddag, och jag gärna skulle vilja ha den saken ordnad så fort som möjligt, är det bäst att vi genast gå till ett ställe, där vi kunna granska räkningarna.»
Man fann snart ett lugnt och stilla rum, och räkningarna blevo nu framlagda och genomgångna. Mr Pells räkning granskades av Sam, och några poster strökos av skilje-
