behagligaste ställena i trakten omkring London. Det är inrett med varje hänsyn till solid bekvämlighet, måhända även med en viss elegans; men därom skola ni själva få döma. Sam följer med mig dit. På Perkers rekommendation har jag antagit en hushållerska — en mycket gammal person — och den övriga tjänstepersonal, som han anser nödig. Jag föreslår att vi skola inviga detta lilla eremitage medelst en ceremoni, för vilken jag hyser stort intresse. Jag önskar, ifall min vän Wardle inte har någonting däremot, att hans dotter måtte bli vigd i mitt nya hus samma dag som jag tager det i besittning. Unga människors lycka», sade mr Pickwick med en viss rörelse, »har ständigt varit mitt livs största glädje. Det ska värma upp mitt hjärta, om jag under mitt eget tak kan få bli vittne till mina käraste vänners lycka.»
Mr Pickwick gjorde ännu ett uppehåll, och Emilie och Arabella snyftade hörbart.
»Jag har både personligen och skriftligen», fortfor mr Pickwick, »satt mig i förbindelse med klubben och underrättat den om min avsikt. Under vår långa frånvaro har den lidit mycket av inre oenigheter, och avlägsnandet av mitt namn har i förening med denna och andra omständigheter föranlett dess upplösning. Pickwick-klubben finns icke mer. — Jag skall aldrig beklaga», tillade mr Pickwick, »att jag ägnat största delen av två år åt umgänget med karaktärer av olika arter och skiftningar, huru värdelös än min nyfikenhet måhända förefallit mången. Gud välsigne er alla!»
Med dessa ord fyllde och tömde mr Pickwick en pokal med darrande hand, och hans ögon fuktades, då hans vänner reste sig upp som en man och drucko honom till av hela sitt hjärta.
Det var ett stort och lysande sällskap av idel gamla bekanta, som bröllopsdagen samlades hos mr Pickwick.
Brudgummen, som under de sista par dagarna hade bott i huset, begav sig artigt till Dulwichs kyrka för att möta bruden, åtföljd av mr Pickwick, Ben Allen, Bob Sawyer och mr Tupman, med Sam utanpå, prydd med ett vitt band i knapphålet, en gåva från hans hjärtans kär, och klädd i ett nytt, lysande livré, som enkom var uppfunnet för detta tillfälle. De möttes av Wardles, Winkles, bruden, brudtärnorna och Trundles, och då ceremonien var överstånden, foro vagnarna tillbaka till mr Pickwick till frukosten, där den lille Perker redan väntade på dem.
Här försvunno nu alla de lätta molnen från den högtidligare delen av förhandlingarna; varje anlete strålade av glädje, och där hördes intet annat än lyckönskningar och lovtal. Allting var så vackert! Gräsplanen framtill, trädgården bakom, det lilla drivhuset, matsalen, salongen, sovrummen, rökrummet och framför allt läsrummet med sina tavlor och länstolar och underliga skåp och konstiga bord och otaliga böcker och med det stora, glada fönstret, som låg utåt en vacker gräsplan och ett härligt landskap, här och där upplivat av små, bland träd nästan dolda hus, och så gardinerna och mattorna och stolarna och sofforna. Allt var så vackert, så solitt, så prydligt och så smakfullt, sade alla, att man sannerligen icke visste vad man mest skulle beundra.
Och mitt bland allt detta stod mr Pickwick med sitt anlete upplyst av leenden, vilka ingen mans, kvinnas eller barns hjärta kunde motstå — själv den lyckligaste i hela samlingen, än skakande händer om och om igen med samma personer, eller, då hans händer icke voro sålunda sysselsatta, gnuggande dem av glädje; än vändande sig i en och än i en annan riktning med varje nytt utbrott av nöje eller nyfikenhet och hänförande alla med sina glada och förtjusta blickar.
Låtom oss lämna vår gamle vän i ett av dessa ögonblick av oblandad glädje, av vilka, om vi bara vilja söka upp dem, det ständigt skall finnas några till uppmuntran på vår korta bana här. Det gives mörka skuggor på jorden, men dess ljus blir endast så mycket starkare genom kontrasten. Några människor hava, i likhet med flädermössen och ugglorna, bättre ögon för mörkret än för ljuset; vi, som icke äga dylika synverktyg, vilja hellre kasta vår sista avskedsblick på de inbillade följeslagarne under många ensliga timmar, medan världens korta solsken bestrålar dem med sin fulla glans.
Det är de flesta människors öde, vilka blanda sig med världen och uppnå blott och bart livets blomningsålder, att förvärva sig många verkliga vänner och åter förlora dem enligt naturens ordning. Det är alla författares eller berättares öde att skapa sig inbillade vänner och åter förlora dem enligt konstens ordning. Och icke ens härmed sluta deras olyckor; ty man fordrar ytterligare av dem, att de skola redogöra för vart vännerna tagit vägen.
