Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tanke, varuti alla hennes närvarande anhöriga av fullt hjärta instämde.

Det var den gamla fruns vana, att under de vackra sommarmorgnarna begiva sig till den förut omnämna lövsalen, och det på följande sätt och vis: — först hämtade den feta pojken från en spik bakom sängkammardörren en tjock väderhuva av svart siden, en varm ylleschal och en grov käpp med stor krycka; sedan nu den gamla frun tagit på sig huvan och schalen, stödde hon ena handen på käppen och den andra på den feta pojkens axel — och spatserade i sakta mak till lövsalen, varefter den feta pojken under en halvtimme lät henne njuta av den friska luften, varpå han kom tillbaka och återförde henne till byggningen.

Den gamla frun var mycket noggrann och precis; och som denna ceremoni under tre somrar å rad blivit iakttagen, utan någon den ringaste avvikelse från den sedvanliga formen, blev hon icke litet överraskad av att denna morgon se den feta pojken, i stället för att lämna lövsalen, gå ett par steg därifrån, försiktigt speja omkring åt alla håll och sedan vända tillbaka med smygande steg och en uppsyn av den djupaste hemlighetsfullhet.

Den gamla frun var tämligen lättskrämd — de flesta gamla fruar äro det — och hennes första tanke var, att den feta pojken hade i sinnet att göra henne något ont, i akt och mening att sätta sig i besittning av de penningar hon möjligen kunde bära på sig. Hon skulle gärna velat ropa på hjälp, men ålder och skröplighet hade för länge sedan berövat henne förmågan att skrika; hon iakttog därför hans rörelser med känslor av den häftigaste förskräckelse, som för ingen del minskades därigenom, att han kom fram till hennes sida och i en upprörd och, såsom det föreföll henne, hotande ton ropade:

»Missus!»

Nu träffade det sig så, att mr Jingle i detta ögonblick spatserade i trädgården i närheten av lövsalen. Även han hörde ropet »Missus!» och stannade för att höra mera. Han hade tre skäl för ett dylikt beteende. Först och främst var han sysslolös och nyfiken; för det andra var han på intet vis samvetsgrann, och för det tredje och sista var han genom några törnrosbuskar skyddad för att bli upptäckt.

»Missus!» ropade den feta pojken.

»Nå, vad vill du, Joe?» sade den av förskräckelse darrande gamla frun. »Jag är säker om, att jag alltid varit dig en god matmor. Du har ständigt blivit behandlad med godhet och vänlighet; du har aldrig blivit betungad med för mycket arbete, och du har alltid fått tillräckligt att äta.»

Den sista anmärkningen var ett vädjande till den feta pojkens ömmaste känslor. Han tycktes även vara nästan rörd, då han med starkt eftertryck svarade:

»Ja, jag vet det.»

»Nå, vad är det då som du kan vilja?» sade den gamla frun, som nu åter fattade mod.

»Jag vill komma håren att resa sig på ert huvud», svarade pojken.

Detta lät som ett tämligen grymt och ohyggligt sätt att visa sin tacksamhet, och som den gamla frun icke så alldeles fattade på vad sätt ett sådant resultat skulle kunna uppnås, återkommo alla hennes förra farhågor.

»Vad tror ni, att jag såg i den här lövsalen i går afton?» frågade pojken.

»Herre Gud, trösta mig! Vad var det?» utropade den gamla frun, uppskrämd av den trinda pojkens högtidliga sätt.

»Den främmande herrn — han som fick armen skadad — kysste och klappa' —»

»Vem, Joe — vem? Det var väl ingen av pigorna, vill jag hoppas?»

»Värre än så!» skrek den feta pojken i den gamla fruns öra.

»Det måtte väl aldrig ha varit någon av mina sondöttrar?»

»Värre än det!»

»Värre än det, Joe?» sade den gamla frun, som tyckte att detta var den yttersta gräns, vartill mänsklig vildhet möjligen kunde sträcka sig. »Vem var det, Joe? Jag måste nödvändigt veta det.»

Den feta pojken såg sig försiktigt omkring, och sedan han slutat sin översikt, ropade han i den gamla fruns öra:

»Miss Rachel!»

»Vad för slag?» sade den gamla frun i gäll ton. »Tala högre!»

»Miss Rachel!» stormskrek den feta pojken.

»Min dotter?»

Den följd av nickningar, varmed den feta pojken uttryckte sitt jakande, gav åt hans trinda kinder en rörelse, som liknade den angenäma dallringen av ett hjorthornsgelé.

»Och hon tillät det?» utbrast den gamla frun.

Ett listigt grin smög sig över den fete pojkens ansikte, då han svarade:

»Jag såg henne kyssa honom tillbaka!»