Om mr Jingle från sitt gömställe hade kunnat se det uttryck den gamle fruns anlete vid denna underrättelse antog, skulle ganska säkert ett oemotståndligt utbrott av skratt ha förrått hans nära grannskap med lövsalen. Han lyssnade emellertid uppmärksamt. Avbrutna meningar, talande om vrede och bestörtning, sådana som: »Utan min tillåtelse! — Jag stackars olyckliga gamla kvinna! — Kunde åtminstone ha väntat tills jag var död!» och dylikt, nådde hans öron, och därefter hörde han huru sanden under klackarna på den feta pojkens stövlar, då denne begav sig bort och lämnade den gamla frun allena.
Det var måhända ett eget sammanträffande men icke desto mindre ett faktum, att mr Jingle, fem minuter efter sin ankomst till Manor Farm den föregående natten, inom sig hade beslutit att utan uppskov belägra den ogifta tantens hjärta. Han var tillräckligt skarpsynt för att se, att hans öppna och obesvärade sätt för ingen del misshagade det täcka föremålet för hans tillämnade anfall, och han hade mer än en stark misstanke om, att hon ägde det önskvärdaste av alla nödiga rekvisita — en liten nätt förmögenhet. Den tvingande nödvändigheten att på ett eller annat sätt slå sin rival ur brädet for som en blixt genom hans huvud, och han beslöt genast att utan ett ögonblicks dröjsmål vidtaga, sådana mått och steg, som lämpligast kunde leda till det åsyftade målet.
Full av djupa tankar rörande detta viktiga beslut, smög han sig bort från sitt gömställe, och närmade sig byggningen, i skygd av de förut omnämnda buskarna. Lyckan tycktes ha beslutit att gynna hans planer. Mr Tupman jämte de övriga herrarna gingo ut ur trädgården genom en sidoport i samma ögonblick som han kom i närheten av byggningen, och vad de unga damerna angår, visste han, att de strax efter frukosten hade gått ut allena.
Dörren till frukostrummet stod på glänt. Han tittade in. Tanten satt och knypplade en spets. Han hostade; hon såg upp och log. Tvekan och obeslutsamhet utgjorde icke någon beståndsdel i mr Jingles karaktär. Han lade pekfingret med hemlighetsfull min på sina läppar, trädde in och tillslöt dörren.
»Miss Wardle», sade mr Jingle med låtsad häftighet, »förlåt intrånget — kort bekantskap — ingen tid till ceremonier — allt upptäckt!»
»Min herre!» sade tanten, tämligen förvånad över mr Jingles oförväntade uppenbarelse och något tvehågsen om huru det för tillfället kunde stå till med nämnda herres hjärna.
»Tyst!» sade mr Jingle med en teaterviskning — »tjock pojke — månskensansikte — runda ögon — listig skurk!»
Vid dessa ord skakade han betydelsefullt på huvudet, och tanten darrade av orolig bävan.
»Jag förmodar, att ni syftar på Josef, sir?» sade den sköna damen med en ansträngning att synas lugn och likgiltig.
»Ja, miss — fördöme den Joe! — förrädisk bov — berättade för gamla frun — gamla frun ursinnig — vild — rasande — lövsal — Tupman — kysste och klappade — och mera dylikt — vasa?»
»Mr Jingle», sade tanten, »om ni kommit hit för att förolämpa mig, sir —»
»Visst inte — långt därifrån», sade mr Jingle helt ogenerat, »hörde berättelsen — kom för att varna er för faran — ägna er min tjänst — hindra skandal. Men det är detsamma — anse det för en förolämpning — lämna rummet» — och han vände sig bort, liksom för att verkställa sin hotelse.
»Vad ska jag göra?» sade den stackars tanten och utbrast i tårar.
»Säg, att han drömde det», svarade Jingle kallt.
En stråle av tröst ilade vid dessa ord genom tantens själ. Mr Jingle märkte det och fullföljde sin fördel.
»Bah — strunt — ingenting lättare — lymmel till pojke — älskvärt fruntimmer — tjocka pojken ett kok stryk — ni trodd — slut på saken — allt gott och väl igen!»
Antingen utsikten att rädda sig undan följderna av denna obehagliga upptäckt smekte tantens känslor, eller det angenäma uti att höra sig kallat »älskvärt fruntimmer» mildrade häftigheten i hennes sorg, kunna vi icke avgöra. Hon rodnade lätt och kastade en tacksam blick på mr Jingle.
Denne inställsamme herre suckade djupt, fäste för ett par minuter sina blickar på tantens ansikte, ryckte därefter häftigt till med en teatralisk åtbörd, och tog åter hastigt bort dem.
»Ni tycks vara olycklig, mr Jingle», sade miss Rachel i beklagande ton. »Kan jag få visa min tacksamhet för ert godhetsfulla deltagande genom att efterfråga orsaken till er sorg, då jag möjligen skulle bli i tillfälle att lindra den?»
»Ha!» utbrast mr Jingle, i det han åter häftigt for upp ur sin tankspriddhet, »lindra min sorg! — och ni slösar
