Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Åh, verkligen?» sade den lille mannen.

»Ja, efter tillståndsbrev till giftermål.»

»Vi ha kommit i rättan tid», utbrast Wardle. »Visa oss rummet; det är inte ett ögonblick att förlora.»

Sam kastade guldkragarna bort i en vrå och gick förut genom en mörk gång och uppför en bred trappa. Han stannade vid ändan av ännu en mörk gång och räckte ut handen.

»Där är den», viskade advokaten, i det han lade myntet i deras vägvisares hand.

Karlen gick några steg vidare, följd av de båda vännerna och deras juridiska vägvisare. Han stannade vid en dörr.

»Är det rummet?» viskade den lille herrn.

Sam nickade jakande.

Gamle Wardle öppnade dörren, och alla tre trädde in i rummet, just som mr Jingle, som för ett ögonblick sedan hade kommit tillbaka, hade visat jungfru-tanten tillståndsbrevet.

Den gamla mön uppgav ett högt skri, kastade sig i en länstol och dolde ansiktet i händerna. Mr Jingle kramade ihop brevet och stack det i sin frackficka. De ovälkomna gästerna trädde mitt in i rummet.

»Ni — ni är mig just en snygg skurk, eller vad tycker ni själv?» ropade mr Wardle andlös av förbittring.

»Min bästa sir, min bästa sir!» sade den lille mannen och satte sin hatt på bordet. »För all del, betänk er. Scandalum, magnatum, ärekränkning, ersättningsanspråk.»

»Hur vågar ni draga min syster från mitt hus?» sade den gamle mannen.

»Ja — ja — mycket bra», sade den lille herrn, »det kan ni gärna fråga om. Hur kunde ni våga, sir? Vasa, sir?»

»Vem tusan är ni?» frågade mr Jingle i en så häftig ton, att den lille herrn ovillkorligt tog ett par steg tillbaka.

»Vem han är, ni skurk!» inföll mr Wardle. »Han är mitt juridiska ombud, mr Perker från Grays Inn. Perker, jag vill ha den där karlen lagförd — anklagad — jag vill — jag vill — fördöme mig, jag vill störta honom. Och du», fortfor mr Wardle, i det han plötsligt vände sig om mot sin syster, »du, Rachel, i en ålder, då du borde ha bättre förstånd, vad tänker du på, att du så där kan löpa bort med en landstrykare, vanära din familj och göra dig själv olycklig? Tag på dig din hatt och följ mig. Hallå, där ute! Beställ genast en hyrvagn och skicka upp det här fruntimrets räkning; hör ni?»

»Ja, sir», svarade Sam, som hade infunnit sig vid mr Wardles våldsamma ringning på klockan, med en hastighet, som skulle synts underbar för envar, som icke hade vetat, att hans öga under hela samtalet hade varit fastnitat vid yttersidan av nyckelhålet.

»Tag på dig din hatt!» fortfor Wardle.

»Låt bli det», sade Jingle. »Lämna rummet, sir, — inte att göra här — fruntimret sköter sig själv — fyllt tjuguett år.»

»Tjuguett!» sade mr Wardle föraktfullt. »Fullt fyrtioett!»

»Det än inte sant!» sade jungfru-tanten, vars förbittring besegrade hennes beslut att svimma.

»Jo jo men», svarade Wardle, »du är femtio så visst som en dag.»

Nu uppgav tanten ett högt skri och dånade.

»Ett glas vatten!» sade den människovänlige mr Pickwick och kallade på värdinnan.

»Ett glas vatten!» sade den passionerade Wardle. »Tag hit ett helt ämbar och kasta det över henne; det kan hon ha gott av, och hon har ärligt förtjänat det.»

»Usch, ni råa människa!» utropade den medlidsamma värdinnan; och med åtskilliga utrop av: »Arma stackare! — Se så, var nu snäll — drick en smula — det ska göra er gott — tag det inte så hårt — lugna er litet!» o. s. v. började värdinnan, biträdd av en piga, att fukta tantens panna med ättika, slå henne i händerna, kittla henne under näsan, lösa upp hennes snörliv och använda åtskilliga andra av de vederkvickningsmedel, som medlidsamma kvinnor pläga använda på fruntimmer, som anstränga sig för att skaffa sig ett hysteriskt anfall.

»Vagnen är framme, sir», sade Sam och gläntade på dörren.

»Kom med nu!» ropade Wardle. »Jag lär väl få lov att bära henne utför trapporna.»

Vid detta förslag blev det hysteriska anfallet ännu häftigare.

Värdinnan stod just i begrepp att inlägga en mycket kraftig protest mot detta beteende och hade redan givit luft åt en förtrytsam fråga, om mr Wardle ansåg sig för en skapelsens herre, då mr Jingle tog till orda:

»Uppassare», sade han, »hämta hit en poliskonstapel.»

»Vänta, vänta!» sade lille mr Perker. »Betänk då, min bäste sir, betänk!»