Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

som kanske fanns till långt före de gamla fattighusen här på stället. Den får inte gå förlorad.»

Han knackade på stugdörren. En arbetskarl kom och öppnade.

»Vet ni huru den här stenen kom hit, min vän?» frågade den välvillige mr Pickwick.

»Nej det gör jag inte, sir», svarade karlen hövligt. »Den var här, långt innan jag eller någon av oss var född.»

Mr Pickwick blickade triumferande på sina följeslagare.

»Ni — ni — är inte särskilt fästad vid den, förmodar jag?» sade mr Pickwick, darrande av oro. »Skulle ni ha något emot att sälja den nu?»

»Åh vem skulle väl vilja köpa den?» frågade karlen med ett uttryck i sitt ansikte, som formodligen var menat att vara mycket listigt.

»Jag skall ge er tio riksdaler för den, om ni vill taga upp den åt mig», sade mr Pickwick.

Man torde lätt kunna föreställa sig byns förvåning, då mr Pickwick, sedan den lilla stenen medelst ett spadtag hade blivit uppgrävd, bar den med egna händer bort till värdshuset och nedsatte den på bordet, sedan han omsorgsfullt hade tvättat den.

Pickwickarnes glädje och triumf kände icke några gränser då deras tålamod och ihärdighet, deras tvättande och skrapande kröntes med framgång. Stenen var skrovlig och sprucken och bokstäverna voro krokiga och oregelbundna, men följande fragment av en inskription kunde dock tydligen urskiljas:

B. I L. S. T.
U.M.
P. S. H A
N S M
Ä R K E.

Mr Pickiwicks ögon tindrade av förtjusning, då han satt och stirrade på den skatt han hade upptäckt. Han hade uppnått ett av de högsta målen för sin ärelystnad. I ett grevskap, som var så namnkunnigt för så många fornlämningar; i en by, där så många minnen av förflutna tider voro samlade, hade han — han, Pickwick-klubbens ordförande — upptäckt en sällsam och besynnerlig inskription av obestridlig ålderdomlighet, vilken helt och hållet hade undgått så många lärde mäns uppmärksamhet, som hade föregått honom. Han kunde knappast tro sina sinnens intyg.

»Detta — detta», sade han, bestämmer mig. Vi återvända till London i morgon.»

»I morgon!» upprepade hans beundrande följeslagare.

»Ja, i morgon», sade mr Pickwick. »Denna skatt måste genast deponeras där, varest den kan bli grundligt undersökt och rätt uppfattad. Jag har för övrigt ett annat skäl för detta steg. Det skall om några dagar bli parlamentsval i Eatanswill, där mr Perker, en gentleman, med vilken jag för kort tid sedan gjorde bekantskap, är agent åt en av kandidaterna. Vi skola vara där närvarande och noga giva akt på en förhandling, som är så intressant för varje engelsman.»

»Ja, det skola vi!» var tre rösters livade utrop.

Mr Pickwick såg sig omkring. Hans följeslagares tillgivenhet och nit upptände en entusiastisk glöd inom honom. Han var deras ledare, och han kände det.

»Låt oss fira detta lyckliga fynd med ett festligt glas!» utropade han.

Detta förslag blev likt det andra mottaget med enstämmigt bifall. Och sedan han med egen hand nedlagt den viktiga stenen i en liten furulåda, som värdinnan hade skaffat honom för detta ändamål, slog han sig ned i en länstol vid övre ändan av bordet, och aftonen ägnades åt festlighet och samtal.

Klockan var över elva — en sen timme för den lilla byn Cobham — då mr Pickwick drog sig tillbaka till det sovrum, som hade blivit inrett åt honom. Han slog upp det lilla blyinfattade fönstret, satte sitt ljus på bordet och sjönk i djupa betraktelser över de båda föregående dagarnas skiftande händelser.

Han hade gått några slag från dörren till fönstret och från fönstret till dörren, då prästens manuskript för första gången rann honom i sinnet. Det var en god tanke. Om det icke intresserade honom, kunde det möjligen få honom att somna. Han tog fram det ur sin rockficka, drog ett bord till sängen, snoppade ljuset, satte på sig sina glasögon och gjorde sig i ordning att läsa. Det var en underlig stil, och papperet var mycket fläckat och nersölat. Titeln kom honom även att plötsligt rycka till, och han kunde icke låta bli att kasta en forskande blick omkring rummet. Men då han tänkte. på huru orimligt det var att överlämna