Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


grundsatser och den senare redigerades i avgjort brun anda. Det var två utmärkta tidningar. Vilka ledande artiklar och vilka livliga anfall! — »Vår usla samtida Gazetten» — »Det skändliga och fega dagbladet Independenten» — »Den oärliga och eländiga traslappen Independenten» — »Den lumpna och skrävlande baktalaren Gazetten»; — dessa och andra upphetsande uttryck utströddes i rikt mått i bådas spalter uti varje nummer och uppväckte känslor av den livligaste tillfredsställelse och förbittring uti stadsbornas hjärtan.

Mr Pickwick hade med sin vanliga omtanke och skarpsinnighet valt ett särdeles lämpligt tillfälle för sitt besök i valorten. Aldrig hade man sett maken till strid. Den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall var den blå kandidaten, och Horatio Fizkin, esq., till Fizkin Lodge i närheten av Eatanswill hade av sina vänner låtit förmå sig att uppträda som representant för de ömma intressena.

Det var sent på aftonen, då mr Pickwick och hans följeslagare, biträdda av Sam, stego ned från taket på Eatanswillsdiligensen. Stora, blåa sidenflaggor svajade från fönstren till värdshuset Stadsvapnet, och i samtliga fönsterkarmarna sutto affischer, vilka med jättestora bokstäver förkunnade, att den välborne Samuel Slumkeys kommitté dagligen höll möte därstädes. En mängd dagdrivare voro församlade nere på gatan och stirrade på en hes man uppe på altanen, som talade sig pionröd i ansiktet till förmån för mr Slumkey, men vars argumenters styrka och eftertryck till en viss grad försvagades genom att det ideligen slogs på fyra stora trummor, som mr Fizkins kommitté hade låtit ställa upp i gathörnet. Vid hans sida stod en ivrig, liten man, som genom att allt emellanåt taga av sig hatten gav hopen tecken till att hurra, vilket det även gjorde med den största hänförelse, och som den rödbrusige herrn fortfor att tala, till dess han blev ännu mera röd i synen än förut, tycktes det motsvara hans syfte lika mycket som om någon hade hört honom.

Pickwickarne hade icke väl stigit av, förrän de omringades av en avdelning av den hederliga och oberoende hopen, som stämde upp tre dövande hurrarop.

»Hurra för Slumkey!» tjöto de hederlige och oberoende.

»Hurra för Slumkey!» upprepade mr Pickwick och tog av sig hatten.

»Vem är Slumkey?» viskade mr Tupman.

»Det vet jag inte», svarade mr Pickwick i samma ton. »Tyst! Fråga inte. Vid sådana här tillfällen är det alltid bäst att göra som den stora hopen.»

»Ja, men antag att det är två hopar!» sade mr Snodgrass.

»Så tjut med den största!» svarade mr Pickwick.

Tjocka folianter hade icke kunnat säga mera.

De trädde in i huset, i det massan under ljudliga bifallsrop gav rum åt höger och vänster för att låta dem slippa fram. Det första, de måste vara betänkta på, var att skaffa sig nattkvarter.

»Kunna vi få sängar här?» frågade mr Pickwick kyparen.

»Vet inte, sir», svarade denne; »fruktar att här är fullt — ska höra efter.»

Därmed avlägsnade han sig och kom strax därpå tillbaka för att fråga herrarna, om de voro »blå».

Som varken mr Pickwick eller hans följeslagare hyste någon avgjord förkärlek vare sig för den ena eller andra kandidaten, var det tämligen svårt att besvara denna fråga. Uti denna kinkiga belägenhet erinrade sig mr Pickwick sin nya vän mr Perker.

»Känner ni en herre vid namn Perker?» frågade mr Pickwick.

»Ja, bevars, sir; agent för hans välborenhet mr Samuel Slumkey.»

»Han är väl blå, kan jag tro?»

»Ja, naturligtvis, sir.»

»Nå, då äro vi också blå», sade mr Pickwick; men då han märkte, att kyparen tog på sig en något tvivlande min vid denna villkorliga förklaring, lämnade han sitt kort och uppmanade honom att genast lämna det till mr Perker i fall denne vore närvarande. Kyparen gick, men kom i nästa ögonblick tillbaka med anmodan till mr Pickwick att följa med, varpå han förde honom upp i ett stort rum i första våningen, i vilket mr Perker satt vid ett lånat bord som var fullt med böcker och papper.

»Ah — min bäste sir!» sade den lille mannen, i det han gick honom till mötes. »Gläder mig mycket att se er, bäste sir, mycket. Sitt ned, sitt ned! Så att ni verkligen satte ert beslut i verket! Ni har rest hit för att bevista ett val — inte sant?»

Mr Pickwick gav ett jakande svar.

»Häftig strid, min bäste sir», sade den lille mannen.

»Det gläder mig att höra», svarade mr Pickwick och