Hoppa till innehållet

Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

gnuggade sina händer. Jag tycker om att se den kraftiga fosterlandskärleken, på vilken sida den än visar sig. Jaså, så att det är en häftig strid?»

»Ja, det är det verkligen», sade den lille mannen. »Vi ha öppnat alla värdshusen här på stället och endast lämnat ölkrogarna åt vår motståndare. Slug politik, sir — vasa?» och den lille mannen log självbelåtet och tog sig en väldig pris snus.

»Men huru är den sannolika utgången av striden?» frågade mr Pickwick.

»Ja, det är ännu mycket tvivelaktigt, sir, högst tvivelaktigt!» svarade den lille mannen »Fizkins folk ha inspärrat trettiotre valmän i vagnslidret till Vita Hjorten

»I vagnslidret!» sade mr Pickwick, betydligt förvånad över denna nya politiska kupp.

»De hålla dem inspärrade där till dess de behöva dem», fortfor den lille mannen. »Därav följer, såsom ni torde inse, att vi hindras från att vinna dem, och även om vi kunde, skulle det likväl inte gagna oss till något, då de med flit hålla dem i ett ständigt rus. Slug karl, den där agenten åt Fizkins, mycket slug karl.»

Mr Pickwick stirrade oavvänt framför sig, men sade ingenting.

»Emellertid äro vi likväl vid ganska gott mod», sade mr Perker, dämpande sin röst nästan till en viskning. »Vi hade ett litet tesällskap här i går afton — fyrtiofem fruntimmer, min bäste sir — och gåvo var och en av dem en grön parasoll, då de gingo sin väg.»

»En parasoll!» sade mr Pickwick.

»Ja, bokstavligen, min bäste sir, bokstavligen. Fyrtiofem gröna parasoller till sex shillings och sju pence stycket. Alla fruntimmer tycka om prydnader, och de där parasollerna gjorde en utomordentlig verkan. Vi äro nu säkra om alla deras män och hälften av deras bröder — slogo strumpor, flanell och allt sådant där ur fältet. Min idé, min bäste sir, helt och hållet min idé. Det må vara hagel, regn eller solsken, så kan ni inte gå tio steg uppför gatan, utan att möta ett halvt dussin gröna parasoller.»

Här tillät sig den lille mannen ett gapskratt, som endast avbröts därigenom att en tredje person trädde in.

Denne var en lång, mager karl med rödgult hår på ett huvud, som dock tycktes visa fallenhet för att bli skalligt, samt med ett ansikte, i vilket högtidlig vikt blandade sig med ett uttryck av outgrundlig djupsinnighet. Han var klädd i lång, blå rock, svart klädesväst och grå byxor. En dubbellorgnett dinglade på hans väst, och på huvudet hade han en mycket lågkullig hatt med breda brätten. Denne man presenterades för mr Pickwick såsom mr Pott, redaktör av Eatanswills Gazette. Efter några inledande anmärkningar vände sig mr Pott om mot mr Pickwick och sade i högtidlig ton:

»Den här striden väcker förmodligen stor uppmärksamhet i huvudstaden, sir?»

»Det tror jag visst att den gör», svarade mr Pickwick.

»Och jag har skäl att tro», sade mr Pott, i det han vände sig mot mr Perker för att söka bekräftelse av honom, »jag har skäl att tro, att min artikel för i lördags i en viss mån bidragit därtill.»

»Ja, det lider inte det minsta tvivel», sade den lille mannen.

»Pressen är en mäktig hävstång, sir», sade mr Pott.

Mr Pickwick skänkte denna sats sitt fulla bifall.

»Men jag hoppas, sir», sade Pott, »att jag aldrig riktat det ädla verktyg, som blivit anförtrott i min vård, mot det enskilda livets fridlysta sköte eller mot det enskilda ryktets ömma hjärta; jag hoppas, sir, att jag använt mina krafter till — till strävanden för — så ringa de måhända äro och så ringa jag medger dem vara — för att inskärpa dessa grundsatser — som — äro —»

Som utgivaren av Eatanswill-Gazetten tycktes vilja börja att sväva omkring, kom mr Pickwick honom till hjälp och sade:

»Ja, utan tvivel.»

»Men huru; sir», sade Pott, »tillåt att jag frågar er, såsom en opartisk man, därom — huru är den allmänna meningen i London i avseende på min strid med Independenten?»

»Utan tvivel i högsta grad spänd», tog mr Perker till orda med en slug blick, som sannolikt var helt tillfällig.

»Denna strid», sade Pott, »skall bli fortsatt så länge jag behåller hälsa och krafter och den smula talang varmed jag är utrustad. Från denna strid skall jag — om den än skulle komma att sätta sinnena i jäsning, väcka hat och förbittring i människornas hjärtan och göra dem oförmögna till att utöva sina dagliga plikter — från denna strid skall jag aldrig avstå förrän jag krossat Eatanswill-Independenten. Jag önskar, att Londons folk, ja, att folket i hela landet måtte få veta, att de kunna lita på mig, att jag