Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


inte ämnar svika dem och att jag är fast besluten att stå vid deras sida ända till mitt sista andetag.»

»Ert handlingssätt är högst ädelt, sir», sade mr Pickwick och fattade den högsinte Potts hand.

»Jag märker, sir, att ni är en man med förstånd och talang», sade mr Pott, nästan andlös av häftigheten i sin patriotiska förklaring; »det gläder mig utomordentligt att göra en sådan mans bekantskap.»

Samtalet kom in på svårigheten att få rum åt de fyra Pickwickarne.

»Jag har ett förslag att göra i det avseendet», sade mr Pott, »vilket, efter vad jag hoppas, skall kunna antagas. Det finns två sängar lediga i Påfågeln, och jag vågar på mrs Potts vägnar djärvt försäkra, att hon skall bli förtjust över att få hysa mr Pickwick och en av hans vänner, i fall de båda herrarna inte ha någonting emot att arrangera sig i Stadsvapnet så gott sig göra låter.»

Efter upprepat trugande å mr Potts sida och upprepade försäkringar från mr Pickwicks om att han för ingen del ville falla hans älskvärda hustru till besvär, blev det avgjort, att detta var det enda möjliga arrangemanget som kunde åstadkommas. Det blev således antaget, och sedan vännerna hade ätit tillsammans på Stadsvapnet, skildes de åt, i det att mr Tupman och mr Snodgrass begåvo sig till Påfågeln, och mr Pickwick och mr Winkle förfogade sig till mr Potts bostad med det avtal, att de alla skulle infinna sig den följande morgonen på Stadsvapnet och deltaga i den välborne Samuel Slumkeys procession till valstället.

Mr Potts husliga krets inskränkte sig till honom själv och hans hustru. Alla män, vilka ett mäktigt snille upphöjt till en stolt och framstående plats i samhället, hava i allmänhet någon liten svaghet, som blir så mycket mera i ögonen fallande genom den motsats, som den bildar till deras karaktär över huvud taget.

»Min söta vän», sade mr Pott, »mr Pickwick, mr Pickwick från London.»

Mrs Pott mottog mr Pickwicks faderliga handtryckning med en förtjusande blidhet, och mr Winkle, som alls icke hade blivit nämnd, bugade sig och smög sig obemärkt bort i en mörk vrå.

»Kära Pott —», sade mrs Pott.

»Min ängel —»

»Så presentera då den andre herrn för mig!»

»Jag ber tusen gånger om ursäkt!» sade mr Pott. »Tillåt mig — mrs Pott, mr —»

»Winkle», sade mr Pickwick.

»Winkle», återtog mr Pott, och därmed var presentationsceremonien färdig.

Några timmar förflöto under angenämaste stämning och ett litet parti écarté.

Underrättelsen, att bordet var dukat, avbröt écartépartiet. Mrs Pott var i den förträffligaste stämning och vid det behagligaste lynne. Mr Winkle hade redan gjort betydliga framsteg i hennes ynnest, och hon drog icke i betänkande att anförtro honom att mr Pickwick var en »söt och rar gubbe». Dessa benämningar innehålla en förtrolighet i uttryckssättet, vilken endast få av dem, som äro förtroligt bekanta med denna jätteande, skulle ha vågat tillåta sig. Vi ha icke desto mindre bevarat dem, eftersom de innehålla ett både rörande och övertygande bevis på den aktning, han åtnjöt bland alla samhällsklasser, och den lätthet, varmed han banade sig väg till deras hjärtan och känslor.

Det var sent på aftonen — långt efter sedan mr Tupman och mr Snodgrass hade fallit i sömn i Påfågelns innersta lönnkamrar — då de båda vännerna begåvo sig till vila. Sömnen bemäktigade sig snart mr Winkles sinnen; men hans känslor hade blivit eldade och hans beundran väckt, och i flera timmar efter sedan sömnen hade gjort honom känslolös för jordiska ting, framställde sig den intagande mrs Potts ansikte och gestalt oupphörligt för hans vitt svävande fantasi.

Det larm och det tumult, som inledde morgonen, voro tillräckliga till att från även den mest romantiske drömmares hjärna förjaga alla andra föreställningar än de, som stodo i omedelbar förbindelse med det förestående valet. Trumvirvlar, horn- och trumpetstötar, hästtramp och rop av människoröster genljödo från den ena gatan till den andra allt ifrån den tidigaste morgongryningen, och några tillfälliga sammandrabbningar mellan de båda partiernas tiraljörer upplivade förberedelserna och åstadkom en behaglig omväxling i deras fysionomi.

När mr Pickwick kom ned i salen, fann han frukostbordet dukat och familjen redan samlad. Måltiden var snart expedierad, och samtliga herrarnes hattar utstyrdes nu med en ofantligt stor blå bandros, som mrs Pott hade förfärdigat med sina egna vackra händer, och då mr Winkle