hade åtagit sig att föra denna dam upp på taket till ett hus strax invid valtribunen, begåvo sig mr Pickwick och mr Pott allena till Stadsvapnet, från vars bakre fönster en medlem av mr Slumkeys kommitte tilltalade sex små pojkar och en liten flicka, vilka han vid varannan mening hedrade med den imponerande titeln av »Män av Eatanswill», varåt de nämnda sex pojkarne hurrade obegripligt.
Stallgården visade otvetydiga tecken till de Blå's glans och styrka. Där var en ordentlig här av blå fanor, några med en, andra med två stänger och bärande lämpliga valspråk i gyllene, fyra fot höga bokstäver av motsvarande tjocklek. Där var en stor musikkår av trumpetare, basunblåsare och trumslagare, uppställda fyra man i ledet och som ärligt förtjänade sina penningar, om människor någonsin gjort det — i synnerhet trumslagarna, som voro mycket muskelstarka. Där funnos avdelningar av konstaplar med blå skärp, och en skara valmän med blå kokarder. Där voro valmän till häst och valmän till fots. Där var en öppen, fyrspänd Wienervagn åt den välborne Samuel Slumkey, och där voro fyra tvåspända vagnar åt hans vänner och gynnare; och fanorna rasslade, och musiken spelade, och konstaplarna svuro, och de tjugu kommittéledamöterna grälade, och mobben skrek, och hästarna stegrade sig, och postiljonerna svettades, och allt och alla, som funnos där, var till särskilt bruk, behov, heder och ära för den välborne Samuel Slumkey till Slumkey Hall, en av kandidaterna för representerandet av valdistriktet Eatanswill i underhuset uti det förenade konungarikets parlament.
Ljudliga och långvariga blevo hurraropen, och väldigt rasslades det med en av de blå fanorna, som hade »Pressfrihet» till inskrift, då folkmassan upptäckte mr Potts rödgula huvud uppe i ett av fönstren, och förfärlig blev hänförelsen, då den välborne Samuel Slumkey själv, utstyrd i kragstövlar och blå halsduk, trädde fram, fattade bemälde Potts hand och med melodramatiska åthävor för massan där nedanför visade sin outplånliga tacksamhet med Eatanswill-Gazetten.
»Är allting färdigt?» frågade den välborne Samuel Slumkey mr Perker.
»Ja, alltsammans, bäste sir», var den lille mannens svar.
»Jag vill hoppas att ingenting blivit glömt?» sade den välborne Samuel Slumkey.
»Ingenting har blivit försummat, bäste sir, inte det ringaste. Nere vid porten stå tjugu tvättade karlar, som ni kan taga hand om, och så stå där även sex lindebarn, vilka ni kan klappa på huvudet och om vilkas ålder ni kan fråga; ni måste nödvändigt förfråga er rörande barnen, min bäste sir; sådant gör alltid en ypperlig verkan.»
»Det skall jag inte glömma», sade den välborne Samuel Slumkey.
»Och kanske, bäste sir», sade den försiktige lille mannen, »kanske skulle ni kunna — jag vill inte påstå att det är nödvändigt, men om ni kunde förmå er att kyssa ett av barnen, så skulle det göra ett utomordentligt stort intryck på massan.»
»Skulle det inte ha samma goda verkan, om det gjordes av den som föreslår och understödjer min kandidatur?» frågade den välborne Samuel Slumkey.
»Det tror jag knappast», svarade agenten; »men om ni gör det själv, bäste sir, så kommer ni därigenom att göra er i hög grad populär.»
»Nåväl», sade den välborne Samuel Slumkey, »då får det väl lov att ske då!»
»Ställ upp tåget!» ropade de tjugu kommitté-ledamöterna.
Under den församlade människomassans jubelrop intogo presidenterna, konstaplarna, kommitté-ledamöterna, valmännen, ryttarne och vagnarna sina platser; alla de tvåspända vagnarna voro fullproppade med så många herrar som kunde få plats att stå upprätt i dem, och i den, som var bestämd för mr Perker, befann sig tillika mr Pickwick, mr Tupman och mr Snodgrass, utom ett halvt dussin ledamöter av kommittén.
Det var ett ögonblick av den mest oroliga väntan, då tåget dröjde för att låta den välborne Samuel Slumkey stiga upp i sin vagn. Plötsligt uppstämde massan ett väldigt hurrarop.
»Nu har han skakat hand med karlarne!» utbrast den lille agenten.
Ett nytt hurrarop, ännu väldigare än det förra.
»Han har klappat barnen på huvudet!» sade mr Perker, skälvande av oro.
Ett dånande bifall sönderslet luften.
»Han har kysst ett av dem!» utropade den lille mannen förtjust.
Ett nytt bifallsrop.
»Han har kysst ett till!» framstammade den ivrige agenten.
Ett tredje rop.
