Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/79

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs


»“Vad är det väl som kan hindra det?” frågade Tom Smart ivrigt.

»“Jo, den underrättelsen, att han redan är gift”, svarade den gamle herrn.

»“Huru ska jag kunna bevisa det?” sade Tom, i det han till hälvten sprang upp ur bädden.

»Den gamle herrn lossade sin arm från sin sida och lade den, sedan han pekat på ett av ekskåpen, genast tillbaka i dess förra ställning.

»“Han anar inte”, sade den gamle herrn, “att han i högra fickan på ett par byxor i detta skåp lämnat kvar ett brev, som besvärjer honom att komma tillbaka till hans tröstlösa hustru jämte de sex — märk väl, Tom — sex, barnen, vilka allesammans äro små.”

»Då den gamle herrn med mycken högtidlighet hade uttalat dessa ord, blevo hans drag allt mindre tydliga och hans gestalt allt mera skugglik. En dimma utbredde sig över Tom Smarts ansikte. Ljuset förbleknade småningom och Tom Smart sjönk tillbaka på sitt läger och somnade.

»Morgonen väckte Tom Smart ur den dvala, i vilken han hade fallit, då den gamle mannen försvann. Han satte sig upp i sängen och sökte under några minuter förgäves att åter erinra sig händelserna från den föregående aftonen. Plötsligt störtade de in på honom. Han betraktade stolen; den var visserligen ett fantastiskt stycke möbel med ett barskt utseende, men det fordrades likväl en märkvärdigt sinnrik och livlig fantasi för att kunna upptäcka någon likhet mellan denne och en gammal man.

»“Hur står det till, min gubbe lilla?” sade Tom. Han var dristigare vid dager, såsom ju även de flesta människor äro. Stolen förblev orörlig och sade inte ett ord.

»“En obehaglig morgon” sade Tom. Nej, stolen ville inte inlåta sig i något samtal.

»“Vilket skåp menade ni? Det kan ni väl åtminstone säga mig?” sade Tom Smart. Men, mina herrar, stolen ville, fördöme mig, inte yttra ett ord.

»“Nåja, det är då i alla händelser inte någon synnerlig svårighet att öppna det”, sade Tom och steg beslutsamt upp ur sängen. Han gick bort till ett av skåpen. Nyckeln satt i låset; han vred om den och öppnade dörren. Det hängde verkligen ett par byxor därinne. Han stack handen ned i fickan och drog fram just samma brev, som den gamle herrn hade beskrivit!

»När Tom kom ned, stod den långe karlen nere i skänkrummet med händerna på ryggen och var alldeles som hemma hos sig. Han grinade med ett obestämt uttryck mot Tom. Tom skrattade honom mitt i synen och ropade på värdinnan.

»“God morgon, min fru!” sade Tom Smart och stängde dörren till det lilla förmaket, i det änkan trädde in.

»“God morgon, sir!” sade änkan. “Vad önskar ni till frukost?”

»Tom tänkte på huru han skulle komma fram med saken och svarade därför icke.

»“Jag har en mycket god skinka”, sade änkan, “och en rar, späckad, kall höna. Ska jag skicka in det, sir?”

»Dessa ord väckte Tom ur hans betraktelser. Hans beundran för änkan steg medan hon talade. Omtänksamma varelse! Utmärkta husmoder!

»“Vem är den där herrn, som är därute i skänkrummet, min fru?” frågade Tom.

»“Hans namn är Jinkins, sir”, svarade änkan med en lätt rodnad.

»“Min bästa fru, vill ni vara av den godheten och sitta ned ett ögonblick?”

»Änkan såg högst förvånad ut, men satte sig, och Tom satte sig även ned, tätt invid hennes sida. Jag vet inte huru det kom sig, mina herrar — ja, min onkel har ofta berättat mig, att Tom Smart sade, att han inte heller visste huru det gick till — nog av, den inre sidan av Toms hand lade sig på baksidan av änkans hand och blev ligggande där, medan han talade.

»“Min bästa fru”, sade Tom Smart — han hade alltid stor lust att spela den älskvärde — “jag föraktar smicker, min bästa fru” sade Tom Smart. “Ni förtjänar en utmärkt make, och vem det än må vara, så blir han en lycklig man.” — Vid dessa ord vandrade Toms ögon ovillkorligt från änkans ansikte bort till de behagliga saker, som omgåvo honom.

»Änkan såg mera förvirrad ut än någonsin och gjorde ett försök att stiga upp. Tom tryckte sakta hennes hand, liksom för att hålla henne tillbaka, och hon förblev sittande. Änkor, mina herrar, äro i allmänhet inte rädda av sig, såsom min onkel brukade säga.

»“Jag är er sannerligen mycket förbunden, sir, för edra goda tankar”, sade den hyggliga värdinnan halvt leende, “och om jag någonsin skulle gifta om mig —”