Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


upp till mr Pickwicks sängkammare och förkortade hans naturliga sömn med minst tre timmar.

Då mr Weller tidigt den följande morgonen höll på att fördriva varje feberaktig återstod från den föregående nattens glada festlighet medelst en halvpenny-dusch (i det han nämligen förmått en vid stalldepartementet anställd ung gentleman till att mot ersättning av ovannämnda mynt pumpa vatten över hans huvud och ansikte, till dess han var fullkomligt återställd), kom han att fästa sin uppmärksamhet vid en ung man i mullbärsfärgat livré, som satt på en bänk ute på gården och med den djupaste andakt läste i någonting som såg ut som en psalmbok, men detta oaktat allt emellanåt kastade en blick på individen under pumpen, som om han hyste ett visst intresse för vad denne företog sig.

»Du är mig just en ljus pojke att skåda!» tänkte mr Weller, då hans ögon första gången mötte blicken från främlingen i det mullbärsfärgade livréet, som hade ett stort, smutsigt, fult ansikte, djupt insjunkna ögon och ett ofantligt huvud, från vilket en massa svart, stripigt hår hängde ned.

Karlen fortfor att snegla från sin psalmbok till Sam och från Sam till sin psalmbok, som om han hade lust att inleda ett samtal, varför Sam, för att ge honom tillfälle, sade med en förtrolig nick:

»Hur står det till med er, min gubbe lilla?»

»Jo, Gud vare lof, jag mår rätt bra, sir», svarade karlen, talande med mycken betänksamhet och tillslutande sin bok. »Jag hoppas att detsamma är fallet med er, sir?»

»Ja, om jag kände mig litet mindre lik en vandrande konjaksbutelj, skulle jag inte vara så vingelbent i dag på morgonen», svarade Sam. »Bor ni här i huset, min gubbe lilla?»

Den mullbärsfärgade karlen svarade jakande.

»Varför var ni då inte nere hos oss i går kväll?» frågade Sam, i det han gnodde sitt ansikte med handduken. »Ni ser mig ut att vara en munter ture — lika glad och munter som en levande lax i en kalkgrop», tillade han för sig själv.

»Jag var i går kväll ute med min herre», svarade främlingen.

»Och vad heter han?» frågade mr Weller och blev helt röd i synen av den plötsliga själsspänningen i förening med gnidningen med handduken.

»Fitz-Marshall», svarade den mullbärsfärgade.

»Hit med näven!» sade mr Weller och närmade sig. »Jag skulle ha stor lust att göra er bekantskap; jag tycker riktigt om ert utseende, gamla hederspascha.»

»Ja, det är ändå bra eget», sade den mullbärsfärgade med mycken enfald i sitt sätt. »Jag för min del tycker så mycket om er, att jag önskade få tala med er genast från första ögonblicket jag såg er under pumpen. Är det intet bra eget?»

»Mycket eget!» sade Sam, i det han inom sig lyckönskade sig över främlingens enfald. »Vad är ert namn, min patriark?»

»Job Trotter.»

Sam erinrade sig nu sin husbondes varning och svarade:

»Mitt namn är Walker, och min herres namn är Wilkins. Vill ni ha en liten droppe på morgonkvisten, mr Trotter?»

Mr Trotter gick in på detta vänliga förslag, och sedan han gömt boken i sin rockficka, följde han mr Weller in i skänkrummet, där de snart voro sysselsatta med att tömma en livande blandning, som åstadkoms genom att i ett tennkärl blanda en viss kvantitet engelsk genever med den doftande essensen av kryddnejlikan.

»Nå, hurudan är den plats ni har?» frågade Sam, i det han för andra gången fyllde sin kamrats glas.

»Dålig», sade Job och smackade med läpparna. »Mycket dålig!»

»Åh, det menar ni väl inte?» sade Sam.

»Jo, det gör jag verkligen. Och värre än så — min herre tänker gifta sig.»

»Åh nej!»

»Jo, och ändå värre — han tänker föra bort en rysligt rik arvtagerska från en pension.»

»En tocken listig sate!» sade Sam och fyllde åter sin kamrats glas. »Det är väl någon pangsjon här i sta'n, kan jag tro, eller hur?»

Ehuru denna fråga framställdes i den likgiltigaste ton man gärna kunde tänka sig, visade Job Trotter likväl tydligt medelst åthåvor att han lagt märke till sin nya väns iver att få ett svar. Han tömde sitt glas, såg hemlighetsfullt på sin kamrat, blinkade med båda sina små ögon, det ena efter det andra, och gjorde slutligen en rörelse med sin arm, liksom om han arbetat med ett inbillat pumphandtag, där-