Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


med givande tilkänna, att han ansåg sig undergå den processen att bliva pumpad av mr Samuel Weller.

»Nej, nej», sade mr Trotter slutligen, »det är något som inte får talas om för vem som helst. Det är en hemlighet — en stor hemlighet, mr Walker.»

Då den mullbärsfärgade sade detta, vände han botten på sitt glas upp i vädret för att erinra sin kamrat om att det icke vidare fanns något däruti, varmed han kunde släcka sin törst. Sam märkte denna vink och iät, såsom ett erkännande av det fina sätt, varpå den blivit framställd, fylla tennkärlet ånyo, varvid den mullbärsfärgades små ögon började att tindra.

»Jaså, så att det är en hemlighet?» sade Sam.

»Ja, jag nästan misstänker att så är», sade den mullbärsfärgade och smuttade med stort välbehag på sin dryck.

»Er herre är väl förmodligen mycket rik?» sade Sam.

Mr Trotter log, och hållande sitt glas med vänstra handen, slog han med den högra fyra hörbara slag på fickan till de mullbärsfärgade onämnbara, liksom för att giva tillkänna, att hans herre gärna kunde göra detsamma, utan att synnerligt störa någon medelst klingande av mynt.

»Jaså, står det så till?» sade Sam.

Den mullbärsfärgade nickade betydelsefullt.

»Men hör nu, gamla hederspascha», anmäkte Sam, »tycker ni inte att ni här er åt som en riktig kanalje, om ni låter er herre föra bort den där unga damen?»

»Jo, det vet jag nog», sade job Trotter, i det han visade sin sällskapsbroder en min av djup förkrossning och uppgav ett sakta kvidande. »Jag vet det, och det är just det som tynger mitt sinne. Men vad kan jag väl göra?»

»Göra!» sade Sam. »Tala om det för frun och lämna er herre.»

»Vem skulle väl tro mig?» svarade Job Trotter. »Den unga damen anses för ett mönster av dygd och oskuld. Hon skulle neka, och det skulle min herre också göra. Vem skulle väl tro mig? Jag skulle mista min plats och bli tilltalad för utspridande av falska rykten och tocke där; det är allt vad jag skulle vinna på min varning.»

»Det ligger allt någon sanning i det där», sade Sam grubblande; »det ligger allt någon sanning i det där!»

»Om jag kände någon aktningsvärd herre, som ville taga saken om hand», fortfor mr Trotter, »så kunde jag ändå möjligen ha något hopp om att hindra enleveringen.»

»Följ med mig!» sade Sam, i det han plötsligt sprang upp och fattade den mullbärsfärgade i armen. »Min herre är just den man ni söker.» Och efter ett svagt motstånd å Job Trotters sida förde Sam sin nye vän upp till mr Pickwick, för vilken han föreställde honom, i det han meddelade ett kort utdrag ur det samtal vi nyss upprepat.

»Det gör mig mycket ont att behöva förråda min herre, sir!» sade Job Trotter och höll en rutig, vid pass tre kvadrattum lång näsduk för sina ögon.

»Denna känsla gör er mycken heder», sade mr Pickwick; »men det är icke desto mindre er plikt.»

»Ja, jag vet att det är min plikt, sir», svarade Job med stark rörelse. »Vi böra alla söka uppfylla vår plikt, sir, och jag söker ödmjukt att uppfylla min, sir; men det är en hård prövning att behöva förråda sin herre, sir, vars kläder man bär och vars bröd man äter, även om han är en skurk, sir.» »

»Ni är en mycket god människa», sade mr Pickwick livligt upprörd. »Ni är en hederlig man.»

»Se se, se så», inföll Sam, som med tämligen stor otålighet hade åsett mr Trotters tårar, »åt fanders med den där vattningsaffärn! Den tjänar ju ändå ingenting till.»

»Sam», sade mr Pickwick förebrående, »det gör mig ont att se, att du har så föga aktning för denne unge mans känslor.»

»Han har rätt, sir, fullkomligt rätt», sade mr Trotter, »och jag ska inte gråta mera.»

»Det är bra», sade mr Pickwick. »Men var ligger den där pensionsinrättningen?»

»Det är ett stort, gammalt, rött tegelstenshus strax utanför staden, sir», svarade Job Trotter.

»Och när», sade mr Pickwick, »när skall den skändliga planen sättas i verket — när skall enleveringen äga rum?»

»I natt, sir», svarade Job.

»I natt!» utbrast mr Pickwick.

»Ja, just i natt, sir», återtog Job Trotter. »Det är detta som oroar mig så mycket.»

»Man måste ögonblickligen vidtaga åtgärder däremot», sade mr Pickwick. »Jag skall genast gå och tala med det fruntimmer, som förestår institutet.»

»Ursäkta, sir», sade Job; »men på det sättet låter det sig inte göra.»

»Varför inte?» frågade mr Pickwick.

»Min herre, sir, är en mycket slug och listig person.»

»Ja, det vet jag», sade mr Pickwick.