Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Och han har till den grad lindat sig omkring det gamla fruntimrets hjärta, sir», återtog Job, »att hon inte skulle tro honom om något ont, och ni än lade er på edra bara knän och svure på det, och så mycket mera som ni inte har andra bevis än utsagan av en tjänare, vilken, efter allt vad hon vet (och min husbonde skall bestämt säga det) hade blivit avskedad för någon förseelse och nu gjorde detta av hämnd.»

»Nå, vad bör man då göra?» frågade mr Pickwick.

»Endast genom att han blir gripen på bar gärning skall det gamla fruntimret låta övertyga sig, sir», svarade Job.

»Alla gamla käringar äro envisa som synden!» anmärkte mr Weller i parentes.

»Men jag fruktar», sade mr Pickwick, »att det kommer att bli ganska svårt att gripa honom så där på bar gärning.»

»Jag vet just inte, sir!» sade mr Trotter efter ett ögonblicks eftersinnande. »Jag tror att det skulle kunna gå så tämligen lätt.»

»På vad sätt?» var mr Pickwicks fråga.

»Jo», svarade mr Trotter, »min herre och jag, som kommit överens med de båda pigorna, skola gömma oss i köket i kväll klockan nio. När familjen gått till sängs, komma vi ut ur köket, och den unga damen ur sin sängkammare. En postvagn väntar oss, och så bär det av.»

»Nå?» sade mr Pickwick.

»Jo, sir, jag har tänkt, att om ni ville vänta ute i trädgården där bakom, allena —»

»Allena?» sade mr Pickwick. »Varför allena?»

»Jag anser det helt naturligt», svarade Job, »att det gamla fruntimret ogärna vill, att en sådan upptäckt skall göras i flera personers närvaro än som är alldeles nödvändigt. Och så den unga damen, sir — besinna hennes känslor!»

»Ni har fullkomligt rätt», sade mr Pickwick. »Denna anmärkning vittnar om en hög grad av finkänslighet. Fortfar; ni har fullkomligt rätt.»

»Nåvål sir, jag har tänkt, att ifall ni skulle vilja vänta utanför i trädgården, allena, och jag släppte in er genom den port, som leder dit, från ändan av förstngan, precis klockan halv tolv, skulle ni just i rätta ögonblicket vara närvarande för att hjälpa mig att tillintetgöra denna dåliga människas planer, i vilka jag olyckligtvis blivit inlistad.» Här suckade mr Trotter djupt.

»Sörj inte däröver», sade mr Pickwick; »om han bara hade ett grand av den finkänslighet, som utmärker er, så ringa er ställning än är, skulle jag ännu hysa något hopp om honom.»

Job Trotter bugade sig djupt, och trots mr Wellers förra varningar, trädde tårarna åter fram i hans ögon.

»Jag har då väl aldrig sett maken till karl», sade Sam. »Fördöme mig tror jag inte att han fått en vattenledning i huvet och att kran aldrig håller tätt.»

»Sam», sade mr Pickwick med mycken stränghet, »håll munnen på dig!»

»Alldeles riktigt, sir!» svarade mr Weller.

»Jag tycker inte om den där planen», sade mr Pickwick efter moget övervägande. »Varför kan jag inte sätta mig i förbindelse med den unga damens släktingar.»

»Därför att de bo hundra mil härifrån, sir», svarade Job Trotter.

»Det var ett streck i räkningen», sade mr Weller avsides.

»Och så den där trädgården», fortfor mr Pickwick. »Huru skall jag komma in i den?»

»Muren är mycket låg, sir, och er betjänt kan hjälpa er upp.»

»Min betjänt kan hjälpa mig upp», upprepade mr Pickwick mekaniskt. »Ni är således säkert i närheten av den där porten ni talade om?»

»Ni kan icke misstaga er på den, sir; det är den enda som leder utåt trädgården. Knacka på den, när ni hör klockan slå, och jag ska genast öppna den.»

»Jag tycker inte om den där planen», sade mr Pickwick; »men som jag inte ser någon annan utväg, och det unga fruntimrets hela framtida lycka står på spel, skall jag ändå följa den. Ni kan lita på att jag kommer.»

Mr Trotter gjorde en ny bugning, och då han vände sig om för att avlägsna sig, stack mr Pickwick en guiné i hans hand.

»Ni är en bra karl», sade mr Pickwick, »och jag beundrar ert goda hjärta. Inga tacksägelser. Kom ihåg — klockan halv tolv!»

»Ni behöver inte frukta att jag skall glömma det», svarade Job Trotter. Med dessa ord lämnade han rummet.

Dagen skred framåt, aftonen inträdde, och litet före klockan tio anmälde Sam Weller, att mr Jingie och Job hade gått ut tillsammans, att deras saker voro inpackade, och att de beställt en postschäs. Komplotten skulle tydligen utföras så som mr Trotter hade förutsagt.