Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/92

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs


Klockan blev halv elva, och tiden var nu inne för mr Pickwick att begiva sig ut i sitt kinkiga ärende.

Det var fullmåne, men månen doldes av moln. Det var en vacker, torr natt, men ovanligt mörk.

De funno huset, läste inskriften på mässingsplåten, gingo längs muren och stannade vid den del därav, som låg emellan dem och den nedre delen av trädgården.

»När du hjälpt mig över, Sam, går du tillbaka till värdshuset», sade mr Pickwick.

»Ska ske, sir.»

»Tag uti mitt ben, och när jag säger 'Över' så lyft sakta upp mig.»

»Ska ske, sir.»

Sedan dessa förberedelser voro gjorda, tog mr Pickwick tag i övre kanten av muren och uttalade ordet »Över!» som bokstavligen blev åtlytt. Antingen hans kropp till en viss grad delade hans sjals spänstighet, eller mr Wellers begrepp om att lyfta sakta voro av en något hårdare natur än mr Pickwicks, nog av, den omedelbara verkan av hans bistånd var den, att denne odödlige man kastades helt och hållet över muren ned på rabatten nedanför, där han, sedan han krossat tre stickelbärsbuskar och ett rosenträd, blev liggande rak lång.

Med sakta steg smög sig Sam Weller sin väg, lämnande mr Pickwick allena i trädgården.

Allt emellanåt visade sig ljus i åtskilliga fönster i huset, eller tittade ut från trapporna, som om invånarna höllo på att gå var och en till sig för att lägga sig; men som mr Pickwick icke ville komma porten alltför nära, förrän den utsatta tiden var inne, hukade han sig ned i ett hörn av trädgården och väntade. Hur det var slumrade han till, men väcktes av att klockan i den närbelägna kyrkan slog det avtalade slaget — halv tolv.

»Nu är det tid!» tänkte mr Pickwick och trädde försiktigt fram. Han såg upp mot huset. Ljusen voro försvunna och luckorna stängda; alla hade utan tvivel gått till sängs. Han gick på tå fram till porten och knackade på den, och då det dröjde två eller tre minuter utan att han fick något svar, knackade han ännu en gång och så ännu en gång starkare än förut.

Slutligen hördes ljud av steg i trappan, och därpå sken en ljusstråle genom nyckelhålet på porten. Det åtgick någon tid med att taga bort kedjor och skjuta ifrån bommar, och slutligen blev porten långsamt öppnad.

Nu gick porten utåt, och allt eftersom den gick mer och mer upp, gick mr Pickwick mer och mer tillbaka. Huru stor var icke hans förvåning, då han, i det han försiktigt tittade fram, såg att den person, som hade öppnat, icke var Job Trotter, utan en piga med ljus i handen! Mr Pickwick drog åter sitt huvud tillbaka med den snabbhet, som utvecklas av den beundransvärde, melodramatiske konstnären Punch, då han ligger på lur efter den platthuvade komedianten med bleckspeldosan.

»Det måste visst ha varit katten, Sara», sade pigan, i det hon talade till någon inne i huset. — »Kiss, kiss, kiss!»

Men då intet djur framlockades av dessa smekord, stängde flickan åter långsamt porten och bommade för den, medan mr Pickwick stod uppspetad tätt intill väggen.

»Det här är högst besynnerligt!» tänkte mr Pickwick. »Jag förmodar att de sitta uppe över sin vanliga tid. Högst olyckligt att de just skulle ha valt den här natten framför alla andra därtill — högst olyckligt!» Och med dessa tankar drog sig mr Pickwick försiktigt tillbaka till det hörn av muren, där han förut hade hållit sig dold, för att vänta där så länge, till dess han fann det rådligt att åter giva signalen.

Han hade icke stått där fem minuter, förrän en stark blixt efterträddes av ett högt åskdunder, som rullade bort i fjärran med ett förfärligt larm; därpå kom ännu en blixt, starkare än den förra, och ännu ett åskslag, ännu högre än det förra, och så nedstörtade regnet med en våldsamhet och ett raseri, som sopade allt bort framför sig.

Mr Pickwick visste mycket väl att ett träd är en mycket farlig granne under åskväder. Han hade ett träd på sin högra, ett träd på sin vänstra sida, och ett tredje framför, och ett fjärde bakom sig. Om han stannade där han var, kunde han lätt bliva offer för en olyckshändelse; om han visade sig mitt i trädgården, kunde han bliva överlämnad i polisens händer. Ett par gånger försökte han klättra över muren; men som han denna gång icke hade andra ben än dem, varmed naturen hade försett honom, finge hans ansträngningar ingen annan utgång, än att han erhöll en mängd högst obehagliga skrubbsår på sina knän och skenben och kom i den starkaste svettning.

»Vilken förskräcklig belägenhet!» sade mr Pickwick, i det han stannade för att efter denna kroppsövning torka svetten av sin panna. Han såg upp mot huset — allt var