mörkt. Nu måste de ha gått till sängs. Han vill åter försöka att giva signalen.
Han gick på tå fram över den våta sanden och knackade på porten. Han höll andan och lyssnade genom nyckelhålet. Intet svar! — Högst besynnerligt! Han knackade ännu en gång och lyssnade åter. En sakta viskning hördes där inifrån, och därpå ropade en röst:
»Vem är det?»
»Det är inte Job», tänkte mr Pickwick, i det han i största hast åter ställde sig upp mot väggen. »Det är ett fruntimmer.»
Han hade knappast fått tid att draga denna slutsats förrän ett fönster uppe i byggnaden öppnades, och tre eller fyra fruntimmersröster upprepade frågan:
»Vem är det?»
Mr Pickwick vågade icke röra varken hand eller fot. Han beslöt att stanna där han var, till dess larmet hade lagt sig, och därpå göra en övernaturlig ansträngning för att komma över muren, eller också omkomma under försöket.
I likhet med alla mr Pickwicks beslut var detta det bästa, som kunde fattas under för handen varande förhållandena; men det grundade sig olyckligtvis på den förutsättning, att man icke vidare skulle öppna porten. Huru stor blev icke därför hans oro, då han hörde kedjan och bommarna tagas ifrån och såg porten öppnas allt mer och mer. Han drog sig allt mera tillbaka mot väggen; men göra vad han ville, så hindrade hans egen person porten från att kunna öppnas på vid gavel.
»Vem är det?» skrek en talrik kör av diskantröster från trappan innanför, bestående av institutets ogifta föreståndarinna, tre lärarinnor, fem pigor och trettio pensionärer, alla halvklädda och i en skog av papiljotter.
Mr Pickwick sade naturligtvis icke vem det var, och nu förändrade sig körens refräng till:
»Herre Gud, jag är så rädd!»
»Susanna», sade förestånderskan, som lagade så att hon höll sig överst i trappan och bakom alla de andra, »Susanna, varför går ni inte ett stycke ut i trädgården?»
»Usch! Jag tycker det är så ruskigt!»
»Ack, så enfaldig den köksan är!» sade de trettio pensionärerna.
»Susanna», sade förestånderskan med mycket värdighet, »jag undanber mig alla svar. Gå på ögonblicket ut i trädgården!»
Nu började köksan att gråta, och huspigan sade att det var både »synd och skam!» för vilket deltagande yttrande hon genast på stället blev uppsagd till månadens utgång.
Den olyckliga köksan, som på detta sätt drevs framåt, gick ett par steg utanför porten, men som hon höll sitt ljus så, att det hindrade henne att se något, förklarade hon att där icke fanns någonting, och att det måste ha varit blåsten, och porten höll till följd därav på att stängas igen, då en nyfiken pensionär, som hade tittat mellan gångjärnen, uppgav ett förfärligt skri, som i ett ögonblick återkallade köksan, huspigan och alla de mera djärva.
»Vad fattas miss Smithers?» frågade förestånderskan, då bemälda miss Smithers gav sig till att få en kramp av fyra unga dam-krafter.
»Kors i Herrans namn! Kära miss Smithers!» sade de andra tjugunio pensionärerna.
»Ack! — karlen! — karlen! bakom porten!» skrek miss Smithers.
Förestånderskan hörde icke väl detta förfärliga rop, förrän hon flydde till sin sängkammare, stängde dörren i lås och dånade i all sköns bekvämlighet. Pensionärerna, lärarinnorna och pigorna retirerade tillbaka mot trappan och mot varandra, och aldrig hade man varit vittne till värre skrik, svimning och oreda. Mitt under denna förvirring trädde mr Pickwick fram från sitt gömställe och visade sig mitt ibland dem.
»Mina damer, mina söta damer!» sade mr Pickwick.
»Han kallar oss söta!» skrek den äldsta och fulaste lärarinnan. »Ack, den boven!»
»Mina damer!» skrek mr Pickwick, som var helt förtvivlad över det farliga i sin ställning. »Hör mig! Jag är inte någon tjuv. Var är förestånderskan?»
»Ack, ett sådant odjur!» skrek en annan lärarinna. »Han vill ha fatt i miss Tomkins!»
Nu uppstod ett allmänt skrik.
»Skynda och ring i stormklockan!» skreko ett dussin röster.
»Nej, nej!» ropade mr Pickwick. »Se på mig. Ser jag väl ut som en tjuv? Mina kära damer, ni må gärna binda händer och fötter på mig eller spärra in mig, om ni så vilja. Hör bara på vad jag har att säga.»
