Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Hur har ni kommit in i vår trädgård?» frågade huspigan.

»Kalla på förestånderskan, och jag skall berätta henne alltsammans, alltsammans!» sade mr Pickwick, i det han ansträngde sina lungor till det yttersta. »Kalla på henne — var tysta och be henne komma hit, och ni skall få höra allesammans.»

»Det var måhända mr Pickwicks yttre, eller kanske hans sätt — eller kanske också den för det kvinnliga sinnet så oemotståndliga frestelsen att få veta något, som hittills hade varit inhöljt i dunkel, som bragte den förnuftiga delen av institutet (så där bortåt en fyra personer) till ett jämförelsevis lugnt tillstånd. Av dessa föreslogos det, att mr Pickwick såsom bevis på sin uppriktighet skulle underkasta sig personligt tvång, och sedan denne gentleman hade samtyckt till att hålla en konferens med miss Tomkins från det inre av ett skåp, där halvpensionärerna hängde sina hattar och smörgåspåsar, gick han genast frivilligt dit in och blev säkert inläst. Detta gav de andra nytt mod, och sedan miss Tomkins åter kvicknat till och blivit nedförd, började förhöret.

»Vad hade ni i min trädgård att göra, människa?» sade miss Tomkins med svag röst.

»Jag kom för att göra er uppmärksam på att en av edra unga damer ämnade rymma bort i natt», svarade mr Pickwick in ifrån skåpet.

»Rymma bort!» utbrusto miss Tomkins, de tre lärarinnorna, de trettio pensionärerna och de fem pigorna. »Med vem?»

»Med er vän, mr Charles Fitz-Marshall.»

»Min vän? Jag känner inte någon sådan person.»

»Nå, så mr Jingle då.»

»Jag har aldrig i mitt liv hört det namnet.»

»I sådant fall har jag blivit narrad och bedragen», sade mr Pickwick. »Jag har varit offer för en komplott, en skamlig, gemen komplott. Skicka bud till Ängeln, min nådigaste, i fall ni inte vill tro mig. Skicka bud till Ängeln efter mr Pickwicks betjänt, jag besvär er därom!»

»Det måste vara en respektabel person — han håller betjänt!» sade miss Tomkins till lärarinnan i skrivning och räkning.

»Jag däremot, miss Tomkins», sade lärarinnan i skrivning och räkning, »tror snarare att det är hans betjänt som håller honom. Han är sannoligt galen, miss Tomkins, och den andra har honom under sin uppsikt.»

»Ja, jag tror verkligen, att ni har rätt, miss Gwynn», svarade miss Tomkins. »Två av tjänstflickorna skola gå till Ängeln, och de andra stanna här för att beskydda oss.»

Så skickades nu två av pigorna till Ängeln for att söka upp mr Weller, och de andra tre stannade kvar for att beskydda miss Tomkins och de tre lärarinnorna och de trettio pensionärena. Och mr Pickwick satte sig ned i skåpet under ett tak av smörgåsar och avvaktade sändebudens återkomst med all den filosofi och själsstyrka, han kunde kalla till sitt bistånd.

Halvannan timme förgick innan de kommo tillbaka, och då de kommo, igenkände mr Pickwick, utom mr Samuel Wellers röst, två andra röster, vilkas toner ljödo bekant i hans öron; men vilkas de voro, kunde han icke för sitt liv erinra sig.

Nu följde ett kort samtal. Dörren öppnades, och mr Pickwick trädde ut och fann sig omgiven av hela institutet i Westgate House, mr Samuel Weller och — gamle Wardle samt dennes blivande måg, mr Trundle!»

»Min bäste vän», sade mr Pickwick, i det han skyndade fram och fattade Wardles hand, »min bäste van, förklara för Guds skull för det här fruntimret den olyckliga och förskräckliga ställning, varuti jag befinner mig. Ni har säkert fått höra det av min betjänt; säg åtminstone, att jag varken är en tjuv eller en galning.»

»Det har jag sagt, min bäste van, det har jag sagt», svarade mr Wardle, i det han tryckte sin väns högra hand, medan mr Trundle tryckte den vänstra.

Som mr Pickwicks förklaring redan till en del var avgiven, blev den snart slutad. Varken på vägen hem med hans vänner, eller senare, då han satt framfor en flammande brasa vid kvällsvarden, vilken han så väl behövde, var det möjligt att avlocka honom en enda anmärkning. Han såg förvirrad och förvånad ut. Endast en enda gång vände han sig om till mr Wardle och sade:

»Huru kom ni hit?»

»Trundle och jag reste hit med för att fara på jakt den 1:sta», svarade Wardle. »Vi kommo nu i afton och blevo helt överraskade, då vi av er betjänt fingo höra, att även ni är här. Men det gläder mig att ni är här», sade den muntre gamle hedersmannen och klappade honom på axeln. »Det verkligen gläder mig. Vi skola få oss en glad dag