den första och ännu en gång ge Winkle tillfälle att visa sig på styva linan — vasa, gamle gosse?»
Mr Pickwick svarade icke och frågade icke ens efter sina vänner i Dingley Dell, utan begav sig kort därefter till vila, sedan han sagt Sam, att komma och hämta hans ljus, då han ringde.
Klockan ringde i sinom tid, och mr Weller infann sig enligt order.
»Sam», sade mr Pickwick och såg upp över örngottskudden.
»Sir», sade mr Weller,
»Var är den där Trotter?»
»Job, sir?»
»Ja.»
»Borta, sir.»
»Och hans herre förmodligen också?»
»Vän eller herre eller vad han är, så är han i alla händelser borta med honom», svarade mr Weller. »De äro Just lika goda, sir.»
»Jingle misstänkte förmodligen min avsikt och skickade den där karlen på dig med den där historien» sade mr Pickwick med halvkvävd röst.
»Alldeles det, sir», svarade mr Weller.
»Det var naturligtvis osanning alltihop?»
»Vartenda dugg, sir», svarade mr Weller. »Äkta skojare, sir, listig kanalje!»
»Jag tror inte att han nästa gång ska undgå lika lätt, Sam?» sade mr Pickwick.
»Det tror inte jag heller, sir.»
»När och var jag än åter träffar på den där Jingle», sade mr Pickwick, i det han reste sig upp i sanden och med ett väldigt slag slog en bula i kudden, »så skall jag ge honom en kroppslig upptuktelse, utom det blottande han så väl förtjänar. Det gör jag, eller vill jag inte mera heta Pickwick.»
»Och får jag någonsin fatt i den där melankoliska kanaljen med svarta håret», sade Sam, »så ska jag åtminstone för en gång skaffa riktigt vatten i hans ögon, eller vill jag inte mera heta Sam Weller. God natt, sir!»
SJUTTONDE KAPITLET.
SOM VISAR ATT ETT ANFALL AV GIKT I VISSA FALL VERKAR SOM EN SPORRE ÅT UPPFINNINGSANDEN
Ehuru mr Pickwicks hälsa var i stånd att uthärda en
hel hop mödor och ansträngningar, kunde den likväl icke
motstå en sådan förening av anfall, som han hade varit
underkastad den där minnesvärda, i förra kapitlet
omnämnda natten. Operationen att bliva tvättad i nattluften och
därpå torkad i ett täppt skåp är lika farlig som den är
egendomlig. Mr Pickwick måste intaga sängen under ett
anfall av reumatism.
Men ehuru denne store mans kroppsliga krafter på detta sätt voro försvagade, behöllo hans själsgåvor likväl sin ursprungliga styrka. Hans livsandar voro spänstiga, hans goda lynne hade återkommit; till och med förtreten över det nyligen genomgångna äventyret var försvunnen ur hans själ, och han kunde utan harm och förlägenhet instämma i det hjärtliga skratt, som varje hänsyftning därpå framkallade hos mr Wardle. Men detta var icke allt. Under de två dagar mr Pickwick var fängslad vid sängen, var Sam ständigt hos honom. Den första dagen sökte han att roa sin herre med anekdoter och samtal; den andra dagen begärde mr Pickwick sin skrivpulpet, penna och bläck och var ivrigt sysselsatt under hela dagen. Den tredje dagen kunde han vara uppe och skickade sin betjänt till mr Wardle och mr Trundle med den hälsning, att i händelse de ville dricka sitt vin hos honom denna afton, skulle det vara honom ett stort nöje. Bjudningen antogs med största beredvilighet, och då de sutto vid vinet, tog mr Pickwick icke utan en viss rodnad, fram följande lilla berättelse, vilken han under sin opasslighet hade »redigerat» efter sina anteckningar av mr Wellers okonstlade meddelanden.
Klockaren. — En berättelse om trogen kärlek
»Uti en helt liten landsortsstad, tämligen långt från London, levde en gång en liten man vid namn Nathaniel Pip-
