Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


kin, som var klockare i den lilla staden och bodde i ett litet hus vid den lilla storgatan, inom tio minuters väg från den lilla kyrkan, och varje dag, från klockan nio till fyra, sågs bibringa de små gossarna en smula undervisning. Nathaniel Pipkin var en fredlig, stillsam, godmodig varelse med en uppåtvänd näsa och tämligen inåtvända ben, ett litet skelande i blicken och haltande i gången; och han delade sin tid mellan kyrkan och sin skola, i den fasta övertygelse, att det icke på hela jorden fanns en man med så gott huvud som prästen, ett så imponerande rum som sakristian eller en så väl ordnad undervisningsanstalt som hans egen. En gång, och endast en gång i sitt liv, hade Nathaniel Pipkin sett en biskop, en verklig biskop, med armarna i pösärmar, och huvudet i en peruk. Han hade sett honom gå och hört honom tala vid en konfirmation, vid vilket viktiga tillfälle Nathaniel Pipkin blev till den grad överväldigad av vördnad och bävan, då bemälde biskop lade sin hand på hans huvud, att han bokstavligen svimmade och måste bäras ut ur kyrkan av kyrkvaktaren.

»Detta var en stor händelse, en färfärlig storm i Nathaniel Pipkins liv, och det var nästan den enda som någonsin hade krusat hans lugna tillvaros jämna ström, till dess han en vacker eftermiddag i ett anfall av tankspriddhet händelsevis kom att lyfta sina ögon upp från den tavla, varpå han skrev någon förfärligt svår uppgift i addition i brutna tal, som skulle lösas av en vanartig pojkbyting, och därvid plötsligt fäste dem på ett blomstrande anlete, som tillhörde Maria Lobbs, enda dottern till gamle Lobbs, den store sadelmakaren på andra sidan om gatan. Nu hade mr Pipkins ögon mången gång och ofta förut vilat på Maria Lobbs vackra ansikte både i kyrkan och annorstädes; men Maria Lobbs ögon hade aldrig sett så klara, och hennes kinder aldrig så blomstrande ut som just vid detta tillfälle. Icke underligt således, att Nathaniel Pipkin icke var i stånd att vände sina ögon från miss Lobbs ansikte. Icke underligt således, att miss Lobbs, då hon märkte att en ung man stirrade på henne, drog huvudet tillbaka från fönstret, varigenom hon hade tittat ut, stängde det och fällde ned rullgardinen; icke underligt således, att Nathaniel Pipkins i nästa ögonblick kastade sig över den där unga vanartiga pojklymmeln och luvade honom och plaggade honom av hjärtans lust. Allt detta var högst naturligt, och det finns däruti alldeles ingenting att förundra sig över.

»Men vad som är att förundra sig över, är att en person med mr Nathaniel Pipkins blyga och tillbakadragna lynne samt i högsta grad inskränkta inkomster kunde från denna dag hava vågat att trakta efter den morske, gamle Lobbs enda dotters hand och hjärta — gamle Lobbs', den store sadelmakaren, som kunde ha köpt hela byn med ett enda penndrag, utan att därför ha märkt något hål i sin kassa. Jag upprepar ännu en gång, att det är en anledning till djup förvåning och innerlig förundran, att Nathaniel Pipkin kunde ha den förmätenheten att kasta sina ögon i denna riktning; men kärleken är blind och Nathaniel skelade en smula, och det är möjligt att båda dessa saker i förening hindrade honom att se saken i dess rätta ljus.

»Nåväl, den ena dagen efter den andra, då skoltimmen var slut och gossarne voro gångna, satte sig Nathaniel Pipkin ned vid fönstret och kastade, medan han låtsade som om han läste i en bok, sidoblickar bort över gatan för att se efter Maria Lobbs klara ögon, och han hade icke suttit så särdeles många dagar, förrän de klara ögonen visade sig i ett vindsfönster, synbarligen även ivrigt sysselsatta med att läsa. Slutligen hade Nathaniel Pipkin en dag, då han visste att gamle Lobbs var ute, den djärvheten att kyssa på fingret åt Maria Lobbs, och i stället för att stänga fönstret och fälla ned rullgardinen, kysste Maria Lobbs på sitt finger åt honom och log, varpå Nathaniel Pipkin beslöt att, komma vad det ville, utan vidare dröjsmål yppa sina känslors tillstånd.

»Nathanael Pipkins hjärta klappade häftigt, då han en sommarafton såg sin själs utvalda och hennes kusin Kate några hundra steg framför sig på det samma fält, där han mången gång hade strövat omkring ända till sängdags och grubblat över Maria Lobbs' skönhet. Men ehuru han då ofta hade tänkt sig huru raskt han skulle skynda fram till Maria Lobbs och bekänna för henne sin lidelse, i fall han bara lyckades att träffa henne, kände han likväl nu, då han oförmodat fick se henne, att allt blodet i hans ådror steg upp i hans ansikte, uppenbarligen till stor nackdel för hans ben, vilka, berövade sin vanliga andel därav, började att skälva under honom. När de båda flickorna stannade för att plocka en åkerblomma eller lyssna till en fågels kvitter, stannade även Nathaniel Pipkin och låtsade som om han vore försjunken i betraktelser, vilket han i själva verket även var. Så kunde de ha fortfarit till dessa mörkret hindrat det, om icke Kate skälmaktigt hade sett sig om och uppmun-