Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/24

Ty kärlek är och blir de dygders springekälla
Som stå en Christen wäl och hos wår HErre gälla/
Hwad godt wi biude til är inte grand bewänt
Där icke kärlek blir i all wår gärning känt/
Besynnerlig när wi demödigt nederfalle/
Och Gud wår Fader kär med innig bön åkalle/
Se då är frågan först/ då gäller mäst uppå
Hur’ wäl wi med wår Gud och med wår nästa stå.
Är saken riktig där/ wår Fader är benägen
Och hör oss/ om wår bön är andakts-ful och trägen.
Alt tyks det hålla hårt/ omsider winne wi
Om wi med alfwar be och späda tårar i.
Hon som med bögde knän och sammanlyffte händer
Bland desse dygders flock blir fram för andra känder/
Är bönens egen bild/ är bönens rätta skick/
När hon sig skickat har at be med efftertryck;
Men mon’ då altid Gud til wårt begär wil jaka?
Och få wi alt för et behagligt swar tilbaka?
Ney det är en gång wist/ det må wi lita på/
At wi ey genast alt hwad wi oss önske/ få.
Han som oss tilberedt och giordt med egna händer/
Som ut och in/ på all wår hiertans anslag/ wänder/
Skärskådar all wår håg och hwarie droppa blod/
Han wet/ hur’ wida oss wil tiäna med ell’ mot.
Hans Fader-hiärtelag är därför’ ei des minder/
Fast på wår wandringz wäg oss möta tusend’ hinder/
Ty wägen up til Gud/ görs enkom oss bekant/
Af det han törnefull/ beswärlig/ smal och brant.
Den har wår Frälserman fåt hårt igenom tråka/
Hur’ wil wi biuda til/ där ända fram at åka?
Hans Helgon hwar och en hans wänner alla slätt
Ha’ ingendera än där sluppit fram så lätt.
Fast wore någon Siäl af Gud så högt benådat
At hon med Paulo in i tredie himlen skådat/