Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/25

Så blir det doch där wid/ ty Paulo sades där
Hwad han för Christi skul at lida hade här.
För hwad skul må då wi oss wänta bättre lycka/
Och wåra axlar tidt bårt undan korset rycka.
Wi smickre med oss sielf om wi oss giöre hopp
At utan plågor bli/ til sinne ell’ til kropp.
Wi må så gärna straxt in under kårset buga/
Ty ingen bär så tungt/ som den sig låter truga.
Wi må så gärna Gud et willigt offer få.
Af det/ som ingaledz undwikas kan ändå.
En förbild här utaf wårt Kåpparblad oss gifwer
J henne/ som så friskt med kårset upåt klifwer/
Det himmels nåde-sken hon åfwan effter ser/
Giör/ at hon tåligt bär/ och under bördan ler.
At hon föraktar alt hwad wärlden ger och äger/
Den ei en böna wärdt i hennes sinne wäger.
Och at hon står tilredz/ at willigt taga mot
Alt hennes hat och spe/ förbittring trug och hot;
Men det/ är ingen sak som står i wår förmåga/
Och af naturen lär wi aldrig där til dåga.
Ach nei! wårt yra kiött/ wet helt en annan lag/
Än tåla kors och nöd/ och det med wälbehag.
Ach huru nödigt wil wårt hiärta där til iaka
At wi hwad wärldzligt är/ och sielfwe oss försaka/
J det oss lyster mäst ha ewigt återhåld.
Och twinga köttet ned/ bort under andans wåld/
At fägna oss/ så tidt wi til wårt goda rykte
Förklenas/ och som mäst i stofftet warda trykte/
At se oss alt för et i armod nöd och twång
Och intet önska det förbättras någon gång.
At hålla det för nåd/ och för en lycka skatta
När soot och siukdom/ tidt wår usla kropp afmatta.
Och fast wi oförskylt/ skull’ råka uti band/
Berömma HERrans namn och kyssa på hans hand;