Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/26

Men huru swårt det syns/ dock låter det sig göra
När Andan uti oss får regementet föra/
Och at en krafftig strål af Gudz misskundsamhet/
Har Siälen satt i brand/ så köttet dör där wed.
Och det blir ögon klart oss förestält i henne/
Som korset har i famn/ och lågan åpp i änne;
Til segerwinningz tekn/ mot Satan/ kött och blod/
Af håppet understödd/ och heter Tålamod.
Och sannerlig här til/ här til wil mod och hiärta/
At kämpa med sig sielf/ tilfoga köttet smärta.
Angripa utan klem/ wår fiend’ inom oss/
Til dess wi starcke nog/ at biuda Satan tråss.
Wår hulde Frälserman har här til wist oss wägen/
Och lärt hwad sådan strid oss högt är angelägen.
Den redskap här omkring/ swamp/ törne-crantz och spiut/
Wil wisa at wi här ha aldrig stridit ut.
Wil wisa hur’ Gudz barn/ här alt för et anfäcktas/
Utaf den Onde sielf/ ell’ dem på honom släcktas.
Så ingen Christen siäl kan där wid härda ut
Som icke tåligt bär och ögat har på Gud.
På Gud för hwilkens skul hon frögdar sig at lida/
På Gud af hwilkens hand hon hiälpen wil förbida.
På Gud den hennes nöd/ den hennes iämmer ser/
Til dess när honom täks/ en god förlåssning sker.
På alt/ hwad hennes Siäl/ hwad hennes sinne fängslat/
På alt/ hwar öfwer hon sig här i wärlden ängslat/
På alt thet mykna twång/ de boijor och de band/
Som hon blir löst ifrån utaf en Ängels hand.
Där på til henne straxt en annan Ängel träder/
Sig öfwer hennes kamp och wälförhållan gläder/
Får henne/ sedan hon i frihet är försatt/
Til fult bewis där af/ den sälla frihetz hatt.