Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/27

Den tredie där upå/ har seger kronan färdig/
Som kröner hennes låp/ och håller henne wärdig/
At följa Lambet/ dit där högtid’n skal angå/
Och hon/ för all sin sorg/ skal lön af nåde få.
Pris ware dig wår Gud/ som oss en tid bedröfwar/
När til wårt siälagagn/ du sådant tiänligt pröfwar/
På det din Gudoms nåd/ din ewig-rika tröst/
J allan ewig tid/ må öfwer oss bli öst.
Men desse här bak om som sig i mörkret hålla
Är sådan gudlöshop hwars grofwa laster wålla/
At HErrans wrede dem förbistrat och förskräkt
När hans rätwisa ris håls öfwer dem utsträkt.
Fru Högfärd famlar främst/ des hals och hufwud smycken
Betyga/ at ännu des stålthet mer än mycken/
Fast hon med häpnat stor sig til förtwiflan wet
Hur hon mot wanan sin så diupt skal störtas ned.
Hwar grof och dödlig synd/ har här sin egen plåga.
En/ den af otamb lust/ utaf en syndig låga
Framhärdigt brunnit har/ lär illa gie sig wed
När swafwel-lågan sidst förtar hans kitzlighet.
Och en/ den all sin tid/ wändt Rätten uti galla/
Och hwad som orättwist ei welat orätt kalla/
Lär finna mindre qwal af det han är fördömd/
Än när han hör/ at Gud för rättwis blir berömd.
Hur’ lär en afwundz siuk i afgrund fasligt tiuta
När Gudz utwalde barn få Gudz åskådan niuta.
Och den/ af fråsseri et dagligt handwärk giör
Lär gnagas af en matk/ den aldrig aldrig dör;
Men den! som haft sin lust/ sin nästa at beliuga
Och til hans smälek argt ur egna finger suga/
Blir påmint/ hwem som här hans ettertunga skämt/
Då/ när han honom där/ blir af den Onda/ lämt.