Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/47

Han war förwissat om/ hwad Swerges Grannar flera/
För säkert löfte giordt/ och hwad de ärnat mera/
Ty tänkt han taga först/ hwad honom låg i lag/
Och brände där på löst/ så mången nat och dag.

Han wiste/ huru de på södra sidan/ lagat/
Hwar med de/ Swea Kung/ mot sig i harnesk jagat;
Men trodde ei/ at de skull’ wundne händer ge/
Det första/ som han kom/ så snart han lät sig se.

Han kom/ han såg/ han wann/ Hans Majestät den mången/
Med hiärtat til sig bandt/ hölt eliest ingen fången/
Hans byte war en pris/ som aldrig prisas nog/
Han intet rof af dem; men deras ynnest tog.

Och likwäl wans där alt hwad man begärte winna/
Slån tide-bökren up/ där lär full ingen finna/
Et makan lykligt tåg/ som sådan wigt och kraft/
Som utan brand och blod sin fulla werkan haft.

Se där det första prof/ utaf wår Konungs dater/
Hwar med han närmast går de största Potentater/
Och dömmen se’n der af/ hwad han är ämnat til/
Men se han skyndar dijt/ hwar han det wisa wil.

Han skyndar til at se/ hwar til de Hiältar dåga/
Som Jngermannaland wor’ komne til at plåga/
Med mord/ med rof och brand/ han längtar til at si/
Om deras mod så stort/ som deras raseri/

Ty sedan alting wäl på Seland war förrättat/
Blef ankaren/ ur grund/ och deras hiärtan lättat/
Som utan fruktan ei/ set en bewäpnad här/
En utlänsk Konungs makt/ sin Hufwud-stad så när.

Wår Konung/ hwilken med en oförliklig heder/
Den sig kring werlden all så widt som hafwet breder/
Gick seger-säll til siös/ han släpte denna ort/
Och hade lykkan/ jämt en foglig wind om bord.