Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/51

Gafs genast ordres ut; wårt folk i ordning stältes/
Med Gudz hielp/ Lösen war; åt den de så hågfältes/
    At de med samnad röst sig dristigt kunde spå/
    Med Gudz hiälp/ sku’ de fel än innan quällen få.

Som oss det onda wålt/ därpå lät af det höga/
Den nåde-fulle Gud/ wårt folk til goda/ snöga/
    Den Ryska hop til skräk/ den alt i synen kom/
    Och inne-stängder war för än han såg sig om.

Nu skal med alfwar/ det åt Ryssens läger gälla/
Och tyks mig redan där så många stykken smälla/
    För dem iag fasa bär/ min sång-Gudinna tål/
    Ei sådan häftig eld/ ei sådant hisligt skrål.

Hon tror/ det wil för oss som Qwinfolk/ ikke dåga/
At wi oss alt för långt ibland Soldater wåga/
    Fördenskul lämnar hon beskrifwas af en an/
    Hwad utan rysning/ iag ei dristigt höra kan.

Dessutan/ sade hon/ så ser du nog beskrifwit/
Hur wåra/ öfwermän/ af Czarens skantz-wärk blifwit/
    Jnom en fierdels-stund/ och at af Ryssar se’n/
    Wäl tie/ fäcktat mot/ el’ lupit/ undan en.

At sedan kårt därpå/ och inom deras läger/
Det Swenska namn til pris/ til teken utaf Seger
    Trophéer, liksom berg/ af döda kroppar/ stod/
    Och mellan dessa berg/ rann hela bäkkar blod.

Hur många tusen se’n åt bryggan flyktigt lupit/
Och uti Narwa ström/ den sidsta drikken supit/
    Och hwad de häpne/ mer uti förtwiflan giort/
    Däraf är rycktet/ liksom nederlaget/ stort.

Så har och redan det til wän och owän hunnit/
Hwad namn/ sig Konung CARL, wid detta slaget wunnit/
    Det byte/ oberört/ han segrand’ öfwerkom/
    En Hiälte giord/ som han/ den ger där litet om.